Vi pratade bara med varandra. Om regional kulturpolitik

Publicerad i Teaterförbundets tidskrift Scen & film, nr 2 2018.
(Just detta nummer ej på webben).

Kulturpolitik har plötsligt blivit hett. På ledarsidorna diskuteras museipolitik, litteraturstöd och filminstitutets fortbildningar. Facebook och Twitter svämmar över av synpunkter på dessa diskussioner. Är konsten fri? Lider svenskt kulturliv statlig styrning? Har kravet på politisk korrekthet lamslagit det offentliga samtalet och den offentliga kulturpolitiken? Viktiga frågor, men lika intressant är: Varför har denna debatt blossat upp just nu?

Det är valrörelse under uppsegling, så klart. Men det är knappast hela förklaringen. Kulturpolitik hör inte till det som vanligtvis diskuteras i valtider. I kulturlivet har starka krafter länge verkat för att göra kulturpolitiken till en valfråga. Framgången har varit måttlig. Nu ser det alltså ut som om det ändå skulle kunna ske inför valet 2018. Men är det den diskussion som kulturlivets aktörer önskat sig? Jag tror inte det.

Några av de röster som höjts för att göra kulturpolitiken till en valfråga tillhör organisationerna bakom Folk och kultur, det kulturpolitiska konvent som genomfördes i Eskilstuna i början av februari i år. Över tusen personer kom till Bolinder-Munktells nu elegant gentrifierade industriområde invid Eskilstunaån. Mer än tvåhundra kulturpolitiska seminarier genomfördes. Kulturministern var där, liksom vice statsministern och den kulturansvarige EU-kommissionären.

Som en förberedelse inför Folk och kultur fick Nätverkstan, den kulturorganisation där jag är verksam, ett oemotståndligt uppdrag: vi skulle resa runt i landet och samtala med lokala och regionala kulturpolitiska aktörer. 

Under hösten 2017 besökte vi därför sammanlagt åtta regioner, från Halland och Kalmar i söder till Västerbotten i norr. Vi samlade under två dagar ett dussintal kloka personer – konstnärer, politiker, tjänstemän och akademiker – runt ett bord och bad dem fritt prata om kulturpolitiska utmaningar och bekymmer. Vi ville lägga örat mot marken och lyssna. Mullrade det där ute?

***

Idén att göra denna kulturpolitiska rundresa föddes hösten 2016, strax efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA. Trump liksom de populistiska jäsningarna i Europa kastade också sin skugga över planeringen av vår resa. På sommaren 2016 hade kulturminister Alice Bah Kuhnke intervjuats av Marit Kapla i tidskriften Ord&Bild och beskrivit sin oro över mötet med de europeiska kollegorna. I Polen och Ungern och andra länder ställdes kulturinstitutionerna i den politiska propagandans tjänst. Kritiska teaterchefer byttes ut. Nickedockor trädde till. Pressens frihet kringskars och kulturarvet politiserades. Bah Kuhnke drog slutsatsen att kulturpolitikens uppgift idag därför är att ”på alla möjliga sätt arbeta in tröghet i systemet och stärka institutionerna”.

Med oss på vår resa hade vi en rad frågor kring denna oroande utveckling. Sverige genomlever idag en stark urbanisering: storstäderna växer, landsbygden avfolkas. Vilka konsekvenser får det för landets kulturpolitik? Riskerar kulturen att bli en storstadsangelägenhet? Och i förlängningen av dessa frågor fanns fler: Gror det en populistisk revolt i landet? Hur stark är missnöjet i avfolkningsbygderna riktat mot de urbana eliterna? Skäl till sådant missnöje saknas inte. 

Redan under vårt första besök, i Värmland, ifrågasatte en kulturföreträdare detta perspektiv. Var det inte i själva verket så att de frågeställningar vi hade med oss var en del av problemet: ”Det är artiklar i DN och Svenskan som styr diskussionen i hela landet. Den intellektuella kulturvänstern sitter fast i dessa bilder.” Underförstått: Kulturlivet i landet är inte så hotat som ni tror, åtminstone inte av de krafter ni tror.

Ett återkommande tema under diskussionerna var ändå Sverigedemokraternas roll och betydelse. En annan kulturaktör i Värmland hävdade bestämt att ”få människor i landet känner sig delaktiga i kulturlivet. Det är SD:s grogrund.” I Örebro utmanade en museichef de närvarande politikerna: ”SD vill krama museet. Ni politiker förstår inte det.” ”Ingen försvarar kulturen gentemot SD. Varför?” frågade sig en politiker i Kalmar. I Västra Götaland varnade en politiker: ”Det gäller att inte låta SD kidnappa kulturpolitiken”. En kollega från ett annat parti bekände: ”Vi vet inte hur vi ska förhålla oss till SD”. I Västerbotten spetsade en politiker till situationen: ”Sverigedemokraterna är det enda partiet med ett kulturprogram”. 

I tongivande högerextrema kretsar, i Sverige liksom i många andra länder, är det en uttalad strategi att i stället för att fastna i dagspolitikens detaljer ägna sig åt ”metapolitik”, det vill säga övergripande värderingsfrågor. Det gäller, säger man med uttalad hänvisning till den italienske kommunisten Antonio Gramscis teorier, att erövra den kulturella hegemonin. Det vill säga påverka det kulturella klimatet eller den intellektuella atmosfären i samhället. Lyckas man med det, ja då blir politiska förändringar så mycket enklare att genomföra. Först ska kulturdebatten erövras. Därefter politiken. 

Det råder inget tvivel om att Sverigedemokraterna lyckats vrida hela det politiska samtalet åt höger. Enligt en analys har SD redan vunnit, oavsett hur det kommer att gå för dem i riksdagsvalet. Deras politik har i väsentliga delar övertagits av de dominerande partierna. Jag delar denna analys. Frågan är alltså: Gäller detta även kulturpolitiken?

På ett praktisk plan gör det inte det. Den svenska kulturpolitiken är intakt. På ett ideologiskt plan däremot råder utbredd handfallenhet. Vad kommer att hända och vad bör egentligen göras?

***

Folk och kultur inleddes med en skandal: Den moderate partiledaren, statsministerkandidaten, visade sig inte känna till kultursamverkansmodellen. Denna den största kulturpolitiska reformen i landet på åtskilliga år, införd av hans partikamrat kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, har sysselsatt kulturbyråkratin i snart ett decennium. Medierna rapporterade uppbragt om Ulf Kristerssons kunskapslucka och Folk och kultur hamnade för ett ögonblick i strålkastarljuset. Men var det inte en storm i ett vattenglas? Till Kristerssons försvar kan sägas att inte så många andra känner till modellen heller. 

I våra samtal spelade emellertid samverkansmodellen en viktig roll. I de regionala sammanhang vi rörde oss fanns, knappast oväntat, ett stöd för grundtanken med modellen, regionaliseringen av den kulturpolitiska makten. Samtidigt fanns en utbredd frustration över hur modellen faktiskt fungerar. ”Flernivåstyrningen är dysfunktionell” hävdade en tjänsteperson i Gävle. Andra klagade på den byråkrati den fört med sig: ”Vi mäter ihjäl oss, utreder ihjäl oss”. På Gotland sammanfattade en kulturaktör vad många nog kände: ”Kultursamverkansmodellen är som havregrynsgröt: nyttig men tråkig.”

Många regionala politiker medgav att modellen, åtminstone i teorin, ger dem större makt – en makt som de inte utnyttjat. ”Vi skulle kunna ändra allt, men gör ingenting”, som en politiker i Västra Götalandsregionen uppgivet konstaterade. I Örebro lät det likadant: ”Modellen gör det möjligt att vara kaxiga – men vi har inte varit det”. Domen från en annan deltagare i samma samtal var hård: ”Syftet med modellen var att skapa starkare politiker. Det har inte hänt.”

Kultursamverkansmodellen föddes ur 2009 års kulturutredning. I betänkandet kallades den ”Västra Götalandsmodellen”, eftersom denna regions arbete med kulturfrågorna ansågs förebildlig. Ett knappt år efter det att kulturutredningen presenterats intervjuade jag Kerstin Quentzer, Västra Götalandsregionens första kulturchef och en av arkitekterna bakom modellen. Vad var egentligen Västra Götalandsmodellen? Hennes svar förbluffade mig: ”Det finns ingen modell. Har aldrig funnits. Vi pratade bara med varandra.” 

Att ”bara prata med varandra” kan vara en mäktig kraft. I detta svar lurar också den mest drabbande slutsatsen av vår regionala rundresa. Vi diskuterade en mängd olika frågor: konstnärers villkor, byråkratisering, risktagande och samverkan, konstnärlig kvalitet och ideellt engagemang, kulturens roll i samhällsutvecklingen. Samtalen fick olika karaktär på de olika platserna. Nästan utan undantag uttryckte emellertid de mer än hundra personer som deltog sin uppskattning över själva möjligheten att samtala: att utan på förhand uppgjord agenda eller krav på beslut sitta ned och prata om väsentliga frågor. Sådana tillfällen är en bristvara. Och kan visa sig leda långt.

Finns någon ytterligare lärdom att dra av dessa samtal är det nog att de kulturpolitiska diskussionerna, för att bli angelägna för fler än de närmast sörjande, måste vidgas och knyta an till de mer omfattande kulturella strider som nu utkämpas. 

 

Fotnot:

De regionala kulturpolitiska samtal genomfördes under hösten och vintern 2017/18 av Nätverkstan Kultur på uppdrag av Folk och Kultur. Från Nätverkstan deltog Karin Dalborg, Jesper Eng och David Karlsson. De regioner som besöktes var Värmland, Halland, Gotland, Kalmar, Örebro, Gävleborg, Västerbotten och Västra Götaland. Projektet finansierades av Postkodlotteriets kulturstiftelse. 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s