Att kasta första stenen

Texten ursprungligen publicerad i Glänta nr 3/2001, omtryckt i Mikael Löfgren och Masoud Vatankhah (red), Vad hände med Sverige i Göteborg? (Ordfront 2002).
Bild: Kristian Berglund (beskuren), från Glänta nr 3/2001


Att kasta första stenen
Makt, media och moral i Göteborg, juni 2001

Containrar och röda rosor. Låt mig gissa att det blir det bestående minnet av händelserna i Göteborg i juni 2001. Visst, gatstenarna och polisskotten kommer självklart att stå i centrum för historieskrivningen. Men det märkligaste var containrarna och rosorna.

Att det skulle bli kravaller var väntat. Redan på onsdagen satte MacDonalds på Linnégatan plywoodskivor för sina fönster. Initierade politiska bedömare hade i god tid varnat för vad som skulle kunna ske.[1] Alla som läste aktivisternas webbsidor förstod att våldsamheter planerades. Det blev värre än vad många befarat men kravallerna kom knappast som någon överraskning.

Containrarna däremot var oväntade, en verklig innovation. Svensk polis har inte tillgång till de vapen varmed demonstrationer slås ned – tårgas, vattenkanoner, gummikulor – så man uppfann ett nytt. Likt jättelika legobitar placerades de ut i centrala Göteborg; spärrade av, ringade in, blev till murar. Alltihop dirigerades från ovan. I en helikopter satt polisens insatschef och styrde sin tennsoldatsarmé av piketer, containrar och ridande polis. Det måste ha sett ut som ett strategispel: gatustrider som böljar fram och åter, truppförflyttningar, reträttvägar som blockeras, ställningskrig.

Tidigt på fredag kväll den 15 juni går jag längs Allén. Det är nästan folktomt och märkligt tyst. Ingen trafik. Så långt jag kan se står långtradare lastade med containrar. Motorerna är avslagna och chaufförerna står i klungor utanför bilarna, röker och pratar. Stämningen är irriterad och nervös. Ingen vet vart de ska: ”Vi väntar på order”. En chaufför jag talar med påstår att polisen rekvirerat tusen containrar: ”Kostar fem eller sexhundra i timman med bil. Plus moms”.

Utmed Avenyn spärras tvärgatorna av. Kranbilar täpper igen varje tänkbar flyktväg med containrar i dubbel höjd. Det ligger glassplitter på gatan efter förmiddagens upplopp. Skyltfönstren är hjälpligt hoplappade eller förtäckta. Överallt kravallstaket. På Heden väntar hästarna. Snart ska den stora anti-EU demonstrationen gå upp mot Götaplatsen. Det är som stunden innan ett fältslag.

Några timmar senare kommer svensk polis att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är närmast ett mirakel att ingen dör. På söndag kväll, två dagar senare, delar Göteborgs arbetarkommun ut två tusen röda rosor till polismännen som tack för deras insats. Vad var det som hände?

***

I början av 1980-talet var jag aktiv i den svenska ickevåldsrörelsen. Det var i kölvattnet efter kärnkraftsomröstningen och för några av oss gick kampen vidare med andra medel. Vi protesterade mot kärnkraften, vapenexporten och utplaceringen av Pershing II-missiler i Europa den heta hösten 1983. Vi var bittert besvikna på sossarnas manipulation av folkomröstningen (ni minns: man skulle rösta ”ja” eller ”nej” – vilket regeringen lyckades förvandla till ett val mellan tre alternativ) och vi var rädda för ett förestående kärnvapenkrig i Europa. Vi var engagerade, frustrerade och otåliga. Ingenting tydde i våra ögon på att det politiska systemet skulle kunna hantera de avgörande framtidsfrågorna. Hos politiska filosofer som John Rawls och Jürgen Habermas hämtade vi argument för att civil olydnad är en nödvändig ingrediens i en levande demokrati. Vi försökte förklara för förstockade gråsossar att även arbetarrörelsen i sin ungdom brutit mot lagen. På första maj gick vi under rödsvarta fanor och skanderade ”Klasskamp är direkt aktion!”

Vår mediestrategi var inte särskilt sofistikerad, men den var framgångsrik. Vi skrev pressmeddelanden, gjorde uttalanden och ringde upp redaktionerna. Vi odlade vänskapliga band med journalisterna och kunde under några år placera oss på förstasidorna och toppa Eko-sändningarna.

Minnesvärd är aktionen mot atomavfallsfartyget Sigyn vid Ringhals. I gryningen samlades en grupp göteborgsaktivister vid kärnkraftsverkets stora ingång. Vi spärrade utfarten genom att kedja fast oss vid porten, ringde TT och bjöd sedan Securitasvakterna på kaffe. Snart var vi omringade av poliser och press. Vi lät oss bäras bort och vi intervjuades av Rapport. På väg hem några timmar senare fick vi syn på kvällstidningarnas löpsedlar. Vi var på bild på alla.

***

Den dominerande reaktionen i media på kravallerna i Göteborg var bestörtning. Det rådde närmast beredskapsstämning på ledar- och nyhetsredaktioner. Det var krigsrubriker och fördömanden. Till och med Anders Mellbourn – utrikespolitiska institutets chef, tidigare DN-journalist och känd som fridsam missionsförbundare – gick ut i en debattartikel och beskrev kravallerna som ett ”säkerhetspolitiskt hot” och menade att polisen sannolikt måste tillföras ”militär kompetens”.[2]  En ledarskribent på Expressen kallade de fredliga demonstranterna ”nyttiga idioter”.[3] ”Vi kallar dem böss” skrev Göteborgs-Postens kommunreporter i en krönika.[4] Sådant var tonläget.

En av dem som bidrog till detta var Peter Hjörne. Han är tredje generationens Hjörne som i sin egen tidning, Göteborgs-Posten, varje vecka meddelar Västsverige sina tankar i krönikans eller kåseriets form. Hans publicistiska linje beskrivs nog bäst som socialliberal lokalpatriotism. Nyligen meddelade han läsekretsen att han avsåg att ägna mer kraft åt ”opinionsbildande verksamhet”. Hjörne, Peter den store gemenligen kallad, väckte visst uppseende under några minnesvärda dagar för några år sedan då han under en konflikt med sina anställda, journalistkåren strejkade, ensam producerade allt innehåll i tidningen. Han brottades med layoutprogrammen, handtextade löpsedlarna och beskrev utförligt sina vedermödor för läsekretsen.

Vad har då Peter Hjörne att säga sina läsare medan kravallerna rasar i Göteborg? På GP:s förstasida lördagen den 16 juni, under rubriken ”Våldtagen stad”, citerar han flera göteborgare han talat med under de senaste dagarna. Med inlevelse och förståelse återger han följande: ”Jag är normalt en sansad person men skulle någon dra igång ett medborgargarde för att skydda vår stad så skulle jag skriva på direkt, sa Karl Lindqvist, som har kontor nära Avenyn.”

När Göran Persson dagen innan fått frågan vad man ska göra med bråkmakarna på Avenyn svarade han: ”Folklig vrede tror jag inte vore så tokigt”.[5]

I en situation då det ropas på lag och ordning, då ledarskribenter av alla kulörer med darr på stämman försvarar rättsstatens principer – då uppmuntrar indirekt dessa båda herrar, varav en är landets statsminister, folk att ta lagen i egna händer. Jag vet inte hur många aktivister som dömts eller åtalats för uppvigling. Men jag tror mig veta att varken Peter Hjörne eller Göran Persson hör till dem.

***

Även på kultursidor och bland vänsterdebattörer var reaktionerna kraftfulla. Historikern Peter Englund, på betryggande avstånd från händelserna i Göteborg, hade snabbt sin ståndpunkt klar: ”det finns fan inga ursäkter”.[6] Arenaredaktören Håkan A Bengtsson talade om de göteborgska demonstrationsorganisatörernas ”påfallande naivitet” medan Magnus Linton lade en stor skuld på de ”akademiskt skolade pennor” som ”hyllat kravallerna” vid tidigare toppmöten i Prag och Seattle.[7]  Jan Guillou skyllde kravallerna på ”slappt förlåtande” vänsterorganisationer och vet vad som krävs: ”Vartenda maskförsett AFA-yngel måste bort innan demonstrationen avgår”.[8] Ickevåldsaktvisten Per Herngren lade även han ett stort ansvar på demonstrationsledningarna.[9]

Skiljelinjen går mellan dem som förordar omedelbar utfrysning av de våldsamma aktivisterna och dem som pläderar för fortsatt dialog. Attac fördömer i en rad av uttalanden våldet men vill inte bryta dialogen.[10] Frilansjournalisten Petter Larsson – som författat den första svenska boken om Seattlevänstern[11] – hör till den minoritet som varnar för en demonisering av de våldsamma demonstranterna. Han hoppas att den övriga vänstern ska lyckas ”inlemma AFA i den våldsfria kampen”.[12]

Anders Ehnmark publicerar en kryptisk liten spalt i Expressen[13]  medan Johan Ehrenberg skriver klokt i Aftonbladet att ”radikala rörelser måste utgå ifrån att polisen gör fel. Vi måste själva skydda demokratin mot deras dumhet.”[14] Mattias Gardell manar några dagar efter kravallerna till besinning.[15]

Ingen försvarar stenkastarna, även om Per Gahrton kommer farligt nära när han säger att visserligen har gatuhuliganer slagit sönder Avenyn, men ”superhuliganen är EU självt som förstör hela Sverige”.[16] Mikael Wiehe låter undslippa sig ett ”Vad är ett krossat bankfönster mot ett skövlat folkhem?”.[17]

Några tiger. Stefan Jonsson som i debatten angrips för att några dagar innan toppmötet ha skrivit förhärligande om ”den handlingsinriktade utomparlamentariska vänstern” i Seattle går inte i svaromål.[18] Senare under sommaren skriver han emellertid en krönika där han, till synes oanfäktad av händelserna i Göteborg och Genua, gläder sig åt att vänstern ”gripit initiativet i samhällsdebatten”.[19]

En knapp månad efter att den siste statschefen lämnat Göteborg kommenterar Nina Lekander kravalldebatten. De tongivande debattörerna har, skriver hon, varit ”fasaväckande kallsinniga inför det faktum att polisen faktiskt sköt skarpt och livshotande mot ungdomar, ”hitresta huliganer” eller inte”.[20]

***

 Några veckor efter kravallerna träffar jag Per Herngren. Han står fast vid sin analys. Det nya sedan Seattle, menar han, är att autonoma grupper inkluderats i kampen enligt logiken ”vi kämpar ju alla på samma sida, men med olika metoder”. Såväl AFA:s som polisens agerande var förutsägbart. Det är alla andra aktörers agerande som är intressant. Herngren berättar att han under våren träffat företrädare för Göteborgsaktionen och förgäves varnat för förestående oroligheter. Man borde förberett sig bättre. I Seattle föregicks demonstrationerna av ickevåldsövningar med 3 000 personer. ”Men det kunde ha gått mycket värre. I Prag satte man eld på en polis. Jag förstår inte att alla är så förvånade.”

Jag låter mig övertygas av Herngrens analys. Och jag tycker att alla de som entydigt fördömer våldet har rätt i sak. Ändå är det något i den självrättfärdiga debatten som irriterar mig. Som den skribent i Arena som i sin iver att fördöma kravallerna når slutsatsen: ”historien ger inga exempel på att samhället kan förändras i önskvärd riktning genom våld underifrån”.[21]

Ännu en gång verkar det som om mycket hänger på hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse.

***

Vasaplatsen på kvällen den 15 juni är en märkligt postmodern upplevelse. Det finns inget centrum i skeendet. Inget territorium, ingen plats, ingen byggnad som striden står om. Oroligheterna hade förmodligen kunnat blossa upp var som helst i staden. Det dröjer ett tag innan jag inser vad det är som saknas: Det finns ingen megafon. Inget polisbefäl ger order eller instruktioner. Det är omöjligt att efterleva polisens order eftersom det aldrig ges några. Det är stumt.

En polisman hukar framför en piketbuss. ”Vad är det som pågår?” Först vill han inte svara, sedan förstår han inte frågan, till slut: ”Vad fan tror du? Dom river hela jävla stan!”

I backen bakom universitetshuset maskerade ungdomar, tonåringar. Enstaka stenar far genom luften. På Aschebergsgatan en formation av poliser med sköldar som ömsom rycker fram, ömsom trängs tillbaka. När de retirerar jublas de bland ungdomarna. Tillfälliga stridslinjer uppstår och upplöses. Det är omöjligt att överblicka vad som händer. Överallt fotografer, kameror. En man i 25-årsåldern går långsamt framför en rad posterade kravallpoliser med en videokamera. Han stannar framför den siste, går närmare, filmar hans ansikte på en meters håll i över en minut. Ingen säger något.

Ungdomar med hemmagjorda röda kors-symboler rusar runt och ger första hjälpen. Det hörs trummor och musik från en liten grupp som framhärdar i den upplösta Reclaim the City-festen. Ridande polis anländer och driver de dansande upp bland träden bakom universitetsbyggnaden. Vid en husvägg hukar en av stadens sociologer. Han är expert på sociala rörelser och det ser ut som om han drar upp en anteckningsbok ur ryggsäcken. Jag söker ögonkontakt men han ser mig inte.

Det känns som om jag bevittnar en makaber dansföreställning. Ett relationsdrama. Det är oklart vem som spelar huvudrollen. Är det polisen? Stenkastarna? Media?

Gatorna mellan Vasaplatsen och Haga är ödsliga, men bakom varje gathörn väntar insatsberedd kravallpolis. Plötsligt fälls ett visir upp och någon ropar mitt namn: ”David! Vad gör du här? Ge dig av härifrån!” Det är en barndomskamrat jag inte träffat på åtskilliga år. Han har skaffat familj sedan sist och bor nu i Huskvarna. Han skruvar lite på sig bakom skölden och berättar att han blixtinkallats till Göteborg men ännu inte varit i närheten av någon konfrontation: ”Jag är här för övertidsersättningen”.

***

 Medias roll i det som utspelar sig i Göteborg dessa dagar är naturligtvis avgörande. Inte bara genom att rapportera, kommentera och analysera händelserna – utan genom att man skapar dem.

Själv förstår jag först efter att ha sett en tv-dokumentär om skotten mot den 19-årige Hannes Westberg, två månader efter själva händelsen, att jag själv bevittnat nästan hela skeendet. [22]  Jag hörde skotten, såg honom ligga på gatan och såg ambulansen hämta honom. Jag var där. Men det visste jag först när jag sett det på tv. Jag hade läst spaltmeter om händelsen och laddat ned videosnuttar från nätet, men ändå inte lyckats skapa mig en bild av vad som egentligen hände, än mindre begripa vad jag själv sett.

Vi lever i dag, menar sociologen Manuel Castells, i ”ett system där själva verkligheten (det vill säga människors materiella/symboliska existens) är helt fångad, helt nedsänkt i ett virtuellt bildsammanhang, i en låtsasvärld där företeelserna inte bara finns på den skärm genom vilken erfarenheten kommuniceras, utan där de blir själva erfarenheten.”[23]

***

Utanför Röhsska museet, tidigt fredag kväll. Den stora anti-EU demonstrationen har just passerat Valand och svängt av på Avenyn, upp mot Götaplatsen. När tåget passerat kommer en ensam man gående mitt i gatan med en halvt urdrucken läskedrycksflaska i handen. Han pratar inte med någon och går till synes planlöst mot Avenyn. Det är Göran Johansson.

Göran Johanssons roll under de här dagarna är intressant. Han är stadens starke man, dess röde patriark. Här fattas inga väsentliga beslut utan Görans samtycke. Han är den goaste av alla goa gubbar och skryter med att inte läsa tidningar från Stockholm. Med skräckblandad förtjusning berättar göteborgarna anekdoter om hans hårda nypor. Föraktad av stadens kulturvänster förkroppsligar han alla tänkbara fördomar om sossepampar. Därför är förvåningen stor bland de aktivister som under våren träffar honom. Han upplåter 10 000 sovplatser i stadens gymnasieskolor åt tillresta demonstranter och låter det halvkommunala turistbolaget Göteborg & Co ge Fritt Forum sitt fulla stöd. När problem uppstår löser han dem. Göran vill hälsa Europas unga aktivister välkomna till Sveriges andra stad.

Strax efter elva på förmiddagen den 14 juni händer tre saker nästan samtidigt: Vid Pustervikskajen invigs Fritt Forum, på Landvetter tar Air Force One med den amerikanske presidenten mark och runt Hvitfeldtska gymnasiet slår polisen en järnring av containrar. När nyheten om polisens inringning av Hvitfeldtska börjar spridas på Fritt Forum-området viskas det i samma andetag: ”Göran Johansson blev störtförbannad…”. Den göteborgsmodell av samarbete mellan demonstranter, myndigheter och polis han talat sig varm för var slagen i spillror. ”Försvinner förtroendet innan mötet ens har börjat är det ganska allvarligt”, säger han i Västnytt samma kväll, ”därför är det så viktigt att alla parter… [konstpaus], nu gör vad de kan för att utnyttja eller använda det förtroende som byggts upp under flera månader”.[24]

På förmiddagen dagen därpå utbryter kravallerna på Avenyn. Under kvällen stöter jag på en av Aftonbladets ledarskribenter. Han var med på Avenyn och han är skakad. Nu kommer han direkt från presscentret vid Svenska Mässan och har just lämnat en artikel där han beskriver vad han varit med om: ”Jag stod bara 20 meter från kravallernas startpunkt och kan med säkerhet säga att polisen inte använde övervåld innan de första stenarna kastades” [25]. ”Men”, säger han till mig, ”här på Fritt Forum tycks alla mena att allt är polisens fel”.

***

 Vad är det då för bild av händelserna i Göteborg som skapas i media? Eller kanske snarare: Vad är det för händelser som skapas i media? Det går att urskilja åtminstone tre starka bilder eller berättelser: En vacker, en populistisk och en tragisk.

Den vackra först. Enligt denna berättelse håller det nyliberala greppet om den globala ekonomin äntligen på att lossna. Med hjälp av modern informationsteknik upprättas nya allianser mellan radikala grupper i Nord och folkliga rörelser och fackliga aktivister i Syd. Mobilisering och opinionsbildning världen över tvingar internationella organ som WTO och Världsbanken till eftergifter. Internationella regelverk för de globala finansflödena diskuteras. Återigen talar man om internationell rättvisa, man läser Naomi Klein och låter sig inspireras av subcommandante Marcos. En annan värld är möjlig. I dess milda variant är denna berättelse en historia om regnbågskoalitioner och ickevåldsplattformar. I dess mer cyniska version krävs ett avantgarde av militanta aktivister som utsätter sig för stora risker och vänder världens alla tv-kameror mot sig.

Den andra berättelsen, den populistiska, var den som dominerade i svenska media under försommaren. Enligt denna slogs det goa, glada Göteborg sönder av vandaler och ligister. En öppen famn möttes av en knuten näve. Det svenska EU-ordförandeskapet och Göteborgs kommun som satsat på dialog grundlurades av, med Tony Blairs ord, ”en kringresande anarkistcirkus”. Polisen hade en lika otacksam som omöjlig uppgift. De förtjänar vårt tack och tusen röda rosor. De förtjänar bättre vapen.

GT-krönikören Renzo Aneröd sammanfattar nog mångas uppfattning när han skriver: ”Ett till sådant övergrepp på staden och jag får nog”. Han är trött på de ”läkarungar, politikerbarn, miljonärssöner och dylikt som nu ”protesterar” mot sin borgerliga bakgrund genom att skrika högst och få rubriker i hela världen”.[26]

Den tredje berättelsen är tragisk. Enligt denna håller goda intentioner och politiska möjligheter nu på att omintetgöras av en liten grupp våldsamma autonoma aktivister. En slags Baader-Meinhof logik har satts i rörelse där små militanta grupper vill provocera fram polisvåld för att visa statens ”rätta ansikte” och av en obönhörlig dynamik drivs till allt värre provokationer och möter allt hårdare motstånd. Det är en våldsspiral vars slutstation är terrorism och ökat statligt våld.

En av de vältaligaste, eller i alla fall mångordigaste, företrädarna för denna tolkning av skeendena är Kvällspostens Per Svensson. Historiska paralleller är alltid problematiska och den globala scen där manifestationer och kravaller nu utspelar sig är inte 70-talets Västtyskland. Ändå fångar analysen farorna med militanta smågruppers självvalda och självbekräftande politiska marginalisering. Och det är svårt att inte instämma med Svensson när han i en radiostudio skäller ut en anonym Afa-aktivist: ”Jag har bevakat Balkan under många år och varit med vid studentdemonstrationer. Där har man en verkligt repressiv stat, en verkligt fascistoid stat och dessa studenter går ut på gatorna, visar sina ansikten, står för sina åsikter, tar reella risker. Det är förolämpande att man i en liberal demokrati påstår sig vara så extremt hotad att man måste uppträda maskerad.”[27]

I debatten kämpar dessa tre berättelser om tolkningsföreträdet. När jag försöker förstå vad jag varit med om trippelexponeras hela tiden dessa och lägger sig som möjliga raster över mina minnesbilder.

***

Men det finns även andra tolkningsmodeller. Under ytan gror konspirationsteorierna. Vad gjorde egentligen flera hundra Secret Service-agenter i Göteborg månaderna innan Bush anlände? Var det inte i själva verket maskerade polisinfiltratörer som startade stenkastningen på Avenyn? Fanns det någonsin någon tysk terrorist med blonderat hår och automatvapen?

Många känner sig kallade att förklara vad som sker. Den ena förklaringen mer udda än den andra. Lätt bisarr är exempelvis Jan Björklunds teori. Skolborgarrådet Björklund, av bland annat Per Ahlmark hårt lanserad som näste folkpartiledare, menar att orsaken till kravallerna är historieämnets svaga ställning i skolan. Bajamajorna brinner i Göteborg eftersom ungdomen aldrig fått lära sig något om den heliga Birgitta, Vasaskeppets undergång eller Linnés taxonomi.[28]

***

En knapp vecka innan toppmötet hade jag, närmast av misstag och utan att riktigt veta vad jag gjorde, arrangerat ett möte mellan några aktivister från IMC och en journalist från Dagens Nyheter. IMC är ett mediekritiskt nätverk av barfotajournalister som, med Internet som främsta redskap, söker förmedla även aktivisternas version av vad som sker i samband med de stora toppmötesdemonstrationerna.[29]  Under våren hade en svensk lokalavdelning av IMC bildats och på Lagerhuset hade vi upplåtit lokal och ställt datorer till deras förfogande. Mitt kontor var tillfälligt utlånat till två belgiska webbradiojournalister. De hade mobiltelefonförsedda korrespondenter ute på gatorna och kunde i direktsändning lägga ut deras rapporter på nätet.

Jag kommer sent till mötet och finner att fullt gräl utbrutit. Aktivisterna underkänner fotografens bildidé. De vill inte låta sig fotograferas på den plats DN-teamet fastnat för. Egentligen inte alls. ”Det spelar väl ingen roll hur vi ser ut, det är vad vi har att säga som är intressant. Eller hur?” Intervjun börjar och fotografen försvinner snart därifrån. Jag inser att en del har förändrats under de två decennier som gått sedan jag jobbade med pressrelationer vid ickevåldsaktioner. Framför mig vid bordet sitter en lätt grånad reporter från Sveriges största morgontidning och två unga skeptiska medieaktivister. Samtalet går trögt. I aktivisternas ögon är DN:s utsände en representant för Corporate Media, en bonnierlakej, en statist i den stora Dramafabriken. De är på sin vakt och inte särskilt meddelsamma. De vill inte bli felciterade. Reportern känner sig missförstådd. Han syfte är inte illvilligt. Han vill veta mer och jag tycker mig se ett genuint intresse för det journalistiska ethos som driver de båda oerfarna ungdomarna. Efter avslutad intervju ger journalisten ett faderligt råd: ”Ni gjorde en miss. Hade ni låtit oss ta bilden hade ni fått en helsida”. Svaret blir en axelryckning: ”Vi är inte särskilt intresserade”. Två mediefilosofier har kolliderat.

Under de kommande dagarna får aktivisterna från IMC mycket att göra. Man publicerar rapporter direkt från gatan. Rädda, upprörda, misshandlade aktivister kommer till tals. En annan bild än den som de stora medierna trumpetar ut blir synlig. Sanningen är subjektiv, säger IMC-aktivisterna. Man måste välja perspektiv. IMC är först med nyheten om polisens tillslag mot Schillerska gymnasiet. Redan under natten mot söndagen, den 17 juni kl 03:03, kan man rapportera att polis med automatvapen rusat in på skolan och dragit ut de inneboende på skolgården. En ung fältbiolog berättar om hur hon sparkats och förolämpats av polisen. Två dagar senare kan man läsa samma sak i Dagens Nyheter. Samma flicka intervjuas. Artikeln är skriven av den reporter som intervjuat IMC.[30]

När jag på fredag eftermiddag tittar in på mediecentret är stämningen orolig. Linus är rädd. Han är spindeln i nätet av alla de webbare, rapportörer, filmare, aktivister, översättare och skribenter som utgör IMC i Göteborg dessa dramatiska dagar. Han har ägnat våren åt förberedelser och noggrann planläggning. Nu är det allvar. Luften vibrerar av rykten. Linus har på omvägar fått höra att polisen blivit misstänksam. Mot IMC och mot honom personligen. Den kontakt han tidigare haft med polisens förtroendegrupp verkar ha brutits. Han är rädd att polisen förbereder ett tillslag och litar inte längre på polisens löften att respektera IMC:s journalistiska integritet. Tidigare under dagen har en reporter från IMC blivit utslängd från polisens presskonferens med motiveringen att han inte är någon ”riktig journalist”. Han kastas ut efter att ha frågat varför poliserna på Avenyn kastat sten. Ingen av de ”riktiga” journalisterna har ställt den frågan. Ingen protesterar när han tvingas lämna presskonferensen.[31]

”Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv” ska Linus senare skriva i IMC:s bulletin. Är han paranoid? Finns det skäl till oro? Skulle svensk polis göra en razzia mot en liten oberoende nyhetsredaktion?

Kvällen därpå äger det beryktade polistillslaget mot Schillerska rum. En grekisk journalist är bland dem som släpas ut på skolgården. Han har sett den grekiska militärjuntans polishäkten inifrån men chockeras av den svenska polisens agerande.[32] Bara en dryg månad efter det att jag på Lagerhuset i Göteborg försökt lugna Linus stormar italiensk polis in på det oberoende mediacentret i Genua. Man går in på natten och slår journalisterna blodiga i deras sovsäckar.

***

När polisens inringning av Hvitfeldstka blir känd i media beslutar sig en grupp danska aktivister att undsätta sina kamrater i Göteborg. Medan danskarna befinner sig på Stena-färjan får polisen tillåtelse att tillfälligt upphäva Schengenavtalet. På väg mot Göteborg för att protestera mot bland annat just Schengenavtalet avvisas de danska aktivisterna vid gränsen eftersom avtalet för tillfället satts ur bruk. Vem vann den striden?

***

Vi lever nedsänkta i ett virtuellt bildsammanhang. Men vad sker när denna bildvärld konfronteras med en helt annorlunda, konkret upplevd verklighet? Många av dem som på ett eller annat sätt deltar eller dras in i händelserna i Göteborg möter i media en beskrivning som de inte känner igen sig i. Man upplever en sak på gator och skolgårdar och ser något helt annat på tv.

Många upplever naturligtvis att makten (media) inte ser dem, inte bekräftar dem och till och med manipulerar verkligheten. Det är ett svek lika stort som när makten (kommunen) upplåter husrum, för att utan förvarning i nästa ögonblick förvandla det till ett fängelse. Det är det som händer när makten (polisen) slår till mot Hvitfeldtska gymnasiet.

I vänsterpress och på alternativa webbplatser har hela tiden andra röster kunnat göra sig hörda. Men nu, några månader efter själva händelserna, har även den dominerande mediala bilden blivit mera sammansatt och kraven på en oberoende granskning av polisens agerande växer sig följaktligen allt starkare.[33] Erik Wijks sammanställning av vittnesmål från kravallerna, i huvudsak baserad på i pressen publicerat material, har redan gjort mycket för att korrigera bilden av vad som faktiskt hände.[34] Det otäcka när man läser boken är emellertid känslan av att ”allt detta var ju egentligen redan känt. Varför har det inte hörts i debatten?”

Men även i etablerade media har alternativa tolkningar faktiskt förekommit. I Svenska Dagbladet skrev till exempel sociologen Mikael Carleheden att det politiska våld som nu blossar upp måste förstås i relation till den demokratins kris. Vi står nu, menar han, inför en tredje demokratisk revolution, denna gång på en överstatlig arena: ”Demonstrationerna från Seattle till Genua visar att ett transnationellt folk är på väg att växa fram”.[35] På DN:s ledarsida har Hanne Kjöller, efterhand allt mer kritiskt, kommenterat polisens agerande.[36]

Mest anmärkningsvärd är emellertid den linje som under sommaren drivits av den politiske redaktören PM Nilsson på Expressens ledarredaktion. Medan en i stort sett enig svensk press beskriver händelserna i Göteborg som en tragedi för vänstern skriver Nilsson att det är högern som ”spelat bort sitt redan lilla intellektuella kapital”. ”Om man”, menar han, ”reducerar de protester som nu kantar varje internationellt toppmöte av rang till konfrontation mellan polis och stenkastare gör man gemensam sak med Afa”. Nilsson refererar kommentarer i internationell press och tolkar skeendena på Göteborgs gator som en politisk protest mot EU:s demokratiska underskott och globaliseringens avarter. Han beklagar att ”svensk borgerlighet är oförmögen att delta i vår kanske viktigaste samtidsdebatt”.[37]

***

Den dominerande känslan i Göteborg dessa dagar var rädsla. Vanliga göteborgare var skrämda och upprörda. Många aktivister var livrädda. ”Men vad ska dom göra med containrarna?”, undrade en aktivist medan inringningen av Hvitfeldtska förbereddes. ”Ska dom låsa in folk i dem?” Många poliser var vettskrämda. En dialog mellan två polismän i Vasaparken, fredag kväll: ”Vi måste hålla oss till planen!”, ”Ja men vi har ju för fan ingen plan!”

Polisen tycks ha agerat som de militärer som alltid förbereder sig för att utkämpa det närmast föregående kriget. Medan de unga svartklädda är nätverksorganiserade och tar hjälp av modern informationsteknik bygger polisen barrikader av containrar på gatorna. De svarta kommunicerar med hjälp av SMS-meddelanden, tar av och på sig maskerna, söker skydd och anonymitet i folksamlingarna. Polisen har ett föråldrat kommunikationssystem som, enligt egen uppgift, saboteras och slås ut under de avgörande skeendena. Begrep någonsin polismästare Håkan Jaldung, som tjänat sina sporrar genom att bekämpa fotbollshuliganer, vad han var indragen i?

När jag för tjugo år sedan deltog i ett antal ickevåldsaktioner var folkhemmet ännu intakt. Staten var stark och polisens auktoritet orubbad. Det var ingen tvekan om vem vi utmanade. Vi bröt mot spelreglerna, men spelreglerna fanns där.

Har den tribalism som sociologerna talar om, samhällets sönderfall i rivaliserande stamgemenskaper, gått så långt att till och med ordningsmakten reducerats till en subkultur bland andra? Är det jag bevittnat på Vasaplatsen i själva verket en gängstrid? Är det detta som Peter Hjörne och Göran Persson omedvetet känner på sig när de talar om medborgarden och önskar sig ”folklig vrede”? Är det därför den uppenbara revanschism polisen gav prov på efter fredagens kravaller hittills mött så få protester från det officiella Sverige?

***

En vecka innan toppmötet råkar jag på en middag hamna bredvid en kvinna som arbetar med turistfrågor i Göteborg. ”Är mötet bra för Göteborg?” undrar jag. ”Hur många flerturister och hotellnätter kommer det att generera?” Hon var skeptisk: ”Hur många städer kan du nämna där det tidigare hållits EU-toppmöten?” ”Jag brukar säga, fast det får jag egentligen inte göra”, fortsätter hon och fnissar, det är rätt sent under middagen, ”att bästa reklamen för Göteborg vore om någon sköt Bush”.

Göran Johansson önskade att EU-ministrarna skulle fatta något historiskt beslut på Svenska Mässan och att man därefter skulle tala om ”Göteborgsdeklarationen” eller något liknande. Då skulle varumärket Göteborg spridas över världen. Nu blev det inte så. Istället har staden fogats till pärlbandet Seattle-Nice-Prag-Göteborg-Genua. Missgynnar det turistnäringen i Göteborg?

***

Avenyn en eftermiddag tidigt i september. Av försommarens kravaller syns inte ett spår. Den sönderslagna busskuren vid Götaplatsen är reparerad sedan länge. Vad var det egentligen som hände?

Några saker är uppenbara. De regeringschefer som lät sig spärras in på Svenska Mässan kom inte med några överraskningar, inga oväntade eller konstruktiva initiativ. Ingen av Europas ledande politiker visade, ställda inför de värsta gatukravallerna i EU-toppmötenas historia, något större prov på politiskt mod eller fantasi.

Den offentliga debatten präglades mer av moralisk upprördhet än av politisk analys. De framtidsfrågor som många hoppades skulle diskuteras trängdes undan av en störtflod av kravallrapporter, politiska metoddiskussioner och diverse synpunkter på vattenkanoner och rånarluvor. Den unga och hoppingivande Attac-rörelsen, nyss älskad av alla, förefaller idag demoraliserad.

Händelserna på gatorna tycktes följa en förutbestämd logik. En liten grupp våldsbenägna aktivister förbereder sig på kravaller. Ett omdömeslöst agerande från polisens sida ger dem den förevändning de möjligen behöver. Media rapporterar sensationslystet om brinnande barrikader i centrala Göteborg. Alla tycks sugas in i en malström av ömsesidigt förstärkande handlingar. En stegrande spiralrörelse av ökat våld, fler poliser och allt större rubriker.

Göteborgs ickevåldsnätverk genomförde under fredagen en lyckad aktion mot toppmötet. Man simmade över Mölndalsån, tog sig in på Svenska Mässan och lät sig arresteras. Man offentliggjorde ett uttalande mot ”det odemokratiska och militariserade” EU. Ingen brydde sig. Stenkastarna däremot såg ett omedelbart resultat av sitt agerande. Det räckte att studera löpsedlarna. Det hände nåt. Äntligen. Och det är häftigt att hamna på löpsedlar. Jag vet.

***

Men vad ska man göra? Ska inte media rapportera? Har inte polisen rätt att försvara sig? Detta är en djävulsk logik som verkar omöjlig att bryta. Ändå bröts den hela tiden i Göteborg de här dagarna.

Den bröts på Fritt Forums alla konserter, seminarier och debatter, dit varken maskerade aktivister eller kravallutrustad polis ägde tillträde. Den bröts när Göteborgs universitet arrangerade en offentlig debatt mellan en rad svenska statsråd och representanter för de sociala rörelserna. När Göran Persson, Joschka Fischer, Romani Prodi och andra EU-företrädare ställde upp på en videolänkad ”konfrontativ dialog” med aktivisterna på Fritt Forum bidrog de till att bryta denna logik. Liksom de tiotusentals människor gjorde som, trots kravaller och polisvåld, beslutade sig för att gå med i de fredliga demonstrationerna.

Logiken bröts av alla de rädda polismän som inte lät sig provoceras till våldsamheter; av de demonstranter som, trots att de därefter misshandlades av polisen, omsorgsfullt lade tillbaka stenarna i gatan; av den unga kvinna som ensam och oskyddad rusade fram emot en mur av kravallutrustad polis och hindrade dem från att gå in på Fritt Forums fredade område; av den polisman som, utsatt för kontinuerlig stenkastning, skyndade fram till den skottskadade Hannes Westberg för att ge första hjälpen; av den fredsforskare som när han förolämpades av polisen och kallade ”fascistsvin” av upprörda aktivister fortsatte att försöka medla i konflikten.

Denna våldets logik bröts av Göran Johansson då han, trots hård kritik, vidhöll att det var klokt av kommunen att gå in i dialog med aktivisterna; av IMC:s aktivister när de, vettskrämda, fortsatte att publicera rapporter om vad som pågick; av DN:s reporter när han skrev om vad som faktiskt ägde rum på Schillerska gymnasiet. Denna till synes djävulskt obönhörliga logik bröts av Hannes Westbergs syster när hon efter att ha talat på Gustav Adolfs torg, medan hennes bror ännu låg i respirator, gick fram till en av de polismän som övervakade manifestationen och överräckte en vit pion.

——–

[1] Se t ex Håkan A Bengtsson: ”Dags att se det politiska våldet i ett historiskt sammanhang”, Arena nr 3, juni 2001.

[2] Anders Mellbourn: ”Militär bevakning måste övervägas”, DN 010624.

[3] Eric Erfors: ”Slaget om Göteborg”, Expressen 010616.

[4] Thomas Kristiansson, GP 010616.

[5] Dan Josefsson & Fredrik Quistbergh: ”Dagarna som skakade Sverige”, Ordfront magasin, nr 9, sept 2001.

[6] Peter Englund: ”Vänstervåldet kan eskalera till terrorism”, DN 010620.

[7] Håkan A Bengtsson: ”När nätverket är upplöst finns ingen att ställa till svars”, DN 010629; Magnus Linton: ”Våldets teori”, Expressen 010616.

[8] Jan Guillou: ”Vänsterns förlåtande av terrorister är ett misstag”, AB 010625.

[9] ”Genom att släppa in de stenkastande aktivisterna i sina led fick man funktionen att legitimera våldet”, Per Herngren, intervju i GP 010619.

[10] Detta anger Bror Perjus som ett av viktigaste skälen till sitt beslut att under uppmärksammade former lämna Attacs ledning. Se Bror Perjus: ”Attac utnyttjar det politiska våldet”, DN 010721, samt efterföljande replikväxling i DN 010726 och DN 010804. För en informativ bakgrund till Perjus ställningstagande se Magnus Linton: ”Attac – en murbräcka i svensk EU-debatt?”, Arena nr 3, juni 2001.

[11] Petter Larsson: Proteststormen. Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning, Atlas Global 2001.

[12] Petter Larsson: ”Isoleringsterapi”, Expressen 010627. Se även Larsson artikel ”Efter Göteborg. Vänstern, våldet och framtiden”, Helsingborgs Dagblad, 010630, där han skriver att våldet inte nödvändigtvis är ”den mardröm det först kan tyckas” för vänstern.

[13] Ehnmark låter sina förtrogna Alexis de Tocqueville och Erik Gustaf Geijer dyka upp i Göteborg och förklara att kravallerna inte är någon ”politisk fråga, utan en estetisk […] och en polisiär”. Anders Ehnmark: ”Tocqueville kommenterar”, Expressen 010619.

[14] Johan Ehrenberg: ”Nederlaget i Göteborg. Och hoppet.”, AB 010618.

[15] Gardell fann det anmärkningsvärt att ”våra folkvalda politiker, högt uppsatta företrädare för ordningsmakten och vanligen mer källkritiska journalister, redan tror sig ha tillgång till absolut kunskap om skeendet”. Mattias Gardell: ”Döm inte innan bilden klarnar”, DN 010621

[16] Per Gahrton: ”EU – superhuliganen”, AB 010620.

[17] Mikael Wiehe, intervjuad av Per Svensson i Expressen 010619.

[18] Magnus Linton i Expressen 010616; ” Demokratins pionjärer i Sverige var inte huliganer” skriver Gunnar Fredrikssons i polemik mot Jonsson, AB 010618. Jonssons artikel, en recension av Alexanders Cockburn m fl:s Five Days that Shook the World  (Verso 2000), stod att läsa i DN 010613.

[19] Stefan Jonsson: ”Vänstern lever och växer allt mer i styrka”, DN 010727.

[20] Nina Lekander, Expressen 010711.

[21] Mats Wingborg: ”Den politiska dödens konsekvens”, Arena nr 4, sept 2001.

[22] Uppdrag granskning, SVT, 010814.

[23] Manuel Castells: Nätverkssamhällets framväxt (Daidalos 1999), s 377.

[24] Västnytt, SVT, 14 juni 2001, 21.40-sändningen.

[25] Jesper Bengtsson: ”Idioterna tog över Göteborgs gator”, AB 010616.

[26] Renzo Aneröd: ”Lämna folket i fred och gå på familjeterapi istället”, GT 010828.

[27] Studio Ett, P1, 010620.

[28] Han skriver faktiskt så. Jan Björklund: ”Skolan skapar historiska analfabeter”, DN 010810.

[29] Se www.indymedia.org. I den ovan nämnda Five Days that Shook the World , s 83ff, skildras IMC:s födelse i samband med demonstrationerna mot Världsbankens och IMF:s årsmöte i Washington DC i mitten av april 2000.

[30] Lars Johansson: ”Poliserna såg på oss som skit”, DN 010618.

[31] Josefsson & Quistbergh; Erik Wijk: Göteborgskravallerna. Dokument, vittnesmål, kommentar (Manifest 2001) s 214.

[32] Josefsson & Quistbergh; Wijk s 210f; GP 010629.

[33] Se t ex PO Edin m fl AB 010619; Bo Rothstein DN 010727 resp. 010801; Janne Flyghed DN 010814; Gunnar Westberg Expressen 010816 resp. 010818 eller Hans Abrahamsson i GP 010821. Störst genomslag för att rucka på den etablerade föreställningen av vad som hände på Göteborgs gator i juni har hittills Janne Josefssons tv-dokumentär haft (se not 22). Den föregicks av Erik Wijks viktiga dokumentsamling. Dan Josefssons och Fredrik Quistberghs kronologiska redogörelse för händelseförloppet kommer förhoppningsvis att ytterligare korrigera bilden.

[34] Wijks ovan nämnda och beundransvärt snabbt producerade Göteborgskravallerna.

[35] Mikael Carleheden: ”Försök förstå våldet”, SvD 010801. Texten går även att läsa på: http://www.eurozine.com.

[36] Se t ex Hanne Kjöller: ”Makten granskar makten” DN 010804.

[37] PM Nilsson: ”Högern hugger i sten”, Expressen 010628.

Det här inlägget postades i Göteborg, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s