Satsa på tidskrifter som håller hög kvalitet

1997 års litteraturutredning förstod sig inte på kulturtidskrifterna. Här ett inlägg, utifrån en Ord&Bild-redaktörs perspektiv, i en debatt som rasade i Dagens Nyheter.

När Ulf Linde i somras mottog ett av landets förnämare litterära priser utformades hans tacktal till ett försvar för essän som form.

»Varför månar jag så om essän?» frågade han. »Svaret är enkelt. Hade jag i min ungdom inte läst tidskrifter som Horisont, Konstrevy och Prisma skulle mina grå celler ha skrumpnat av syrebrist.»

Han avslutade med orden: »Vad hade jag varit utan alla dessa vidunderliga essäer? Tack vare dem står jag här i dag.»

Den underskattning av essän som Linde varnar för gäller också kulturtidskriften. En tidskrift är det litterära och intellektuella livets provrum, laboratorium och experimentverkstad. Här utprovas nya tankars bärkraft, här prövas nya uttryckssätt och här får många skribenter möta en läsekrets för första gången. Men kulturtidskriften lever ett farligt liv i dag. Den hotas från alla håll.

***

Förra våren satte vi på Ord&Bild därför samman en skrivelse som vi sände som ett öppet brev till kulturministern (den trycktes sedermera i tidskriften Press på bibliotek! nr 3/96). Vi vill gärna tro att den bidrog till att Bokutredningens direktiv vidgades till att också omfatta kulturtidskrifterna. Med Ord&Bild som exempel beskrev vi de villkor en självständig kulturtidskrift i dag lever under. Vi gör i princip allt utom att trycka tidskriften själva: Layoutar, sätter, redigerar, översätter stora delar, sköter prenumerantregister, bokföring, redovisning, ja t o m stoppar i kuvert och klistrar adressetiketter.

När vi författade skrivelsen var vi sju personer som involverades i det dagliga arbetet. Dessa sju personer delade då på 1,05 tjänster. Idag har vi 0,85. Hur är då detta möjligt? Tack vare hårt arbete, entusiasm och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En stor del av redaktionen hålls på fötterna med hjälp av ALU, API, visstidsarbete, akademikerpraktik och allt vad det heter. Detta är en situation som i längden är ohållbar.

I Bok- och kulturtidskriftsutredningens betänkande beskrivs också hur tidskrifternas ekonomi undergrävts de senaste decennierna: Sviktande prenumerationsstock (inte minst p g a bibliotekens minskade anslag), ökad konkurrens från andra media, ett urholkat statligt tidskriftsstöd och ökade omkostnader. Värst är naturligtvis portokostnaderna. Mellan 1980 och 1997 har kostnaderna för att skicka ut en tidskrift ökat med 1 321%. Ytterligare portohöjningar är aviserade från årskiftet.

Ord&Bild har lyckats överleva – hittills – med hjälp av en viss uppfinningsrikedom. Förra sommaren startade vi tillsammans med tidskriftverkstan i Göteborg ett företag, Nätverkstan, som sysslar med publicering på och utbildning i internet. Verksamheten drogs i gång med hjälp av EU-pengar och den har varit synnerligen lyckosam. Vi har knutit en rad nya kontakter och funnit samarbetspartners vi tidigare inte visste fanns. Och vi har lärt oss att dessa båda magiska bokstavskombinationer – EU och IT – förmår dyrka upp låsen till rätt många kassakistor.

Det går att finna medfinansiärer för både seminarier, konferenser, uppläsningar och projekt av olika slag. Men det är nära nog omöjligt att finna finansiering för det glanslösa redaktionella arbetet, för den dagliga produktionen av tidskriften. Som kulturtidskriftsredaktör har jag tvingats inse att det är möjligt att få pengar för i stort sett vad som helst – utom att ge ut en kulturtidskrift. Det är detta dilemma som utredningen borde tagit sin utgångspunkt i. Det har den inte gjort.

Av de 30 miljoner utredningen fått till sitt förfogande för reformer föreslås 2 gå till kulturtidskrifterna. Dessa fördelas på posterna »Försöksverksamhet med kulturtidskrifter på bibliotek» (0,5 milj) och »Kulturtidskriftskatalog» (1,5 milj). Vidare föreslås en omfördelning av tidskriftsstödet så att 70% går till produktionsstöd och 30% till s k utvecklingsbidrag och till tidskriftsverkstäderna. Detta innebär i realiteten att produktionsstödet minskas.

Utvecklingsbidragen är utmärkta – även om den målsättning som anges i utredningen att »upprätta en plan för hur tidskriften på sikt ska kunna bli självbärande» är orealistisk. Den som är det minsta initierad vet att det är lika realistiskt att få en tidskrift som Lyrikvännen, Artes eller Res Publica ekonomiskt självbärande som det är att få Operan eller Nationalmuseum att leva på sina biljettintäkter. Kulturtidskrifter hör till ett lands kulturella infrastruktur och bör, på samma sätt som teatrar och museum eller dagspress och TV, värnas på ett nationellt plan.

Vad gäller förslaget om en kulturtidskriftskatalog är det säkert bra. Men 1,5 miljon? Jag misstänker att storleken på detta belopp oavsiktligt skvallrar om utredarnas oförmåga att – trots siffrorna i utredningen – förstå tidskrifternas ekonomiska villkor. Det vore intressant att lägga budgeten för denna publikation vid sidan av budgeterna för de tidskrifter den har att informera om. Jag tror inte att det finns en enda tidskriftsredaktion i landet som inte skulle bli överlycklig över att få ställa sitt kunnande och sin sparnit till förfogande och producera och distribuera denna katalog för – 1,5 miljon!

***

Den kreativitet som utredarna gett prov på vad gäller stödet till boken tycks ha sinat när man kommit till kulturtidskriften. På deras bord fanns t ex ett förslag om inrättandet av en essäfond. Tanken var såväl författare som tidskriftsredaktioner skulle kunna söka medel för att förverkliga essäprojekt som man annars inte skulle ha råd med. Det fanns t o m en plan för hur denna fond skulle finansieras. Denna goda idé har dessvärre försvunnit under utredandets gång. Det framsynta förslaget om leverans av litteraturstödda boktitlar till bibliotek och bokhandel följs inte upp vad gäller tidskrifter utan avfärdas med att något sådant »förefaller orealistiskt». I förslaget om statligt sortimentsstöd till bokhandeln nämns ingenting om tidskrifter.

Vad blir konsekvenserna om utredningens förslag på tidskriftsområdet går igenom? Ingen vet. Kanske får vi den närmast tiden uppleva en massdöd av kulturtidskrifter. Kanske, vilket är lika illa, får vi vara med om en smygande kvalitetsförsämring av samtliga tidskrifter. För att motverka det sistnämnda borde åtminstone Kulturrådet givits tydliga direktiv att i högre grad än i dag ta hänsyn till tidskrifternas innehållsliga kvalitet.

Den »lite-åt-alla» filosofi som präglar tidskriftsstödet i dag är på sitt sätt sympatisk, men omöjliggör den nödvändiga satsningen på kvalitetstidskrifterna. Utvecklingsbidragen är av stor betydelse men riskerar att premiera kringarrangemang och projekt som går att finansiera på annat sätt.

I en situation när ett stort antal av landets kulturtidskrifter går på knäna föreslår alltså utredningen en minskning av resurser på just den punkt där statliga insatser är som mest påkallade: Det ordinarie produktionsstödet. Förhindrad att säga något om momsen och utan möjlighet att påverka portot borde man åtminstone ha låtit bli att föreslå en sänkning av stödet.

Texten ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter 1997.

Det här inlägget postades i Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s