Vetenskapens gullgosse

Recension av
Vägvisare. Texter av Gunnar Myrdal
Urval och kommentarer av Örjan Appelqvist och Stellan Andersson, Norstedts 1999.
Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 9 november 1998 

Vetenskapen gullgosse
Om Gunnar Myrdal 

Det är i år 100 år sedan Gunnar Myrdal föddes. Och han är redan bortglömd. Om hans namn nämns idag så är det som intelligensaristokratisk, självcentrerad och auktoritär far till Jan Myrdal. Under de senaste decennierna har han fått klä skott för mycket av den svenska välfärdsstatens mörkare sidor: paternalismen och den alltför långt drivna rationalismen. Det antyds att hans och Alva Myrdals Kris i befolkningsfrågan från 1934 skulle ligga obehagligt nära tidens rasbiologiska tänkande.

När Dag Hammarskjöld dog skrev Gunnar Myrdal en minnesartikel i Aftonbladet. Han förutspådde att Hammarskjöld skulle komma att mytologiseras, men att historisk forskning så småningom skulle genomtränga mytbildningen: ”Det är att förutse att mycket då kommer i ny dager och att en del av vad nu påstås i olika läger visar sig vara ytlig och intressestyrd felsyn.”

Ett steg bort från den felsynen vad gäller Myrdal själv tas förhoppningsvis genom det urval myrdaltexter som utkommer i dag under titeln Vägvisare. Här framträder Gunnar Myrdal i helfigur. I väntan på att de stora biografierna ska skrivas är detta fullgod ersättning, ja kanske ännu bättre. Här kan man oförmedlat möta Gunnar Myrdal i alla hans uppenbarelser: den unge ekonomen ur Stockholmsskolan, den skarpsynte kritikern av samhällsvetenskapens anspråk på objektivitet och trettiotalets opinionsbildare på välfärdspolitikens område.

Man möter honom under hans korta karriär som handelsminister under Per Albin Hansson och slutligen som nobelpristagare och distingerad världsmedborgare. Men framför allt möter man honom som forskare och författare till de stora studierna An American Dilemma och Asian Drama.

***

Sommaren 1937 hade Gunnar Myrdal oväntat erbjudits av Carneige Corporation att leda ett stort forskningsprojekt om ”negerproblemet” i USA. Det resulterade 1944 i An American Dilemma. När Högsta domstolen tio år senare fattade beslutet att all rassegregering stred mot konstitutionen var det med uttrycklig hänvisning till Myrdals studie.

Samtidigt som Myrdal lade sista handen vid An American Dilemma inleddes ett annat stort forskningsprojekt om amerikanska rasfördomar. Det till Kalifornien utvandrade Institutet för socialforskning under Max Horkheimers ledning påbörjade då sin studie om antisemitismen i USA.

Det är intressant att jämföra de båda projekten med varandra. Slutsatserna och metoderna var likartade, men de teoretiska konsekvenser de drog av sina respektive projekt skiljde sig åt. Hos de tyska forskarna kom tvivlet på frihetens och demokratins möjligheter att gnaga sig allt djupare och fick sitt mest briljanta och pessimistiska uttryck i Upplysningens dialektik från 1947. Horkheimers brett upplagda planer på tvärvetenskapliga forskningsprojekt ändade i nattsvarta paradoxer.

Gunnar Myrdal var som upplysningsman mindre anfäktad. ”Vetenskapen liksom hela livet har för mig varit ett strålande äventyr från början till slut” skriver han 1943. Han förfärades inte heller över ytligheten i den amerikanska kulturen, utan kom att gå i bräschen för amerikaniseringen av svenskt universitets- och samhällsliv under efterkrigstiden; han var och ville vara osentimentalt modern.

Myrdal gjorde det ”amerikanska credot” till sitt, tog fasta på det bästa i den amerikanska demokratiska traditionen, och konfronterade dess ideal med verkligheten. Samma retoriska strategi använde han även senare när han som amerikanvän hårt kritiserade kriget i Vietnam. Den amerikanska civilisationen fick tidigt en anstrykning av upplysning, menar han i An American Dilemma , den vanlige amerikanen ”har aldrig utvecklat det särskilda drag av trött mystik och romantik som förtjusas av tingens outgrundliga ordning och den mänskliga tankens ofullkomlighet. Han finner sådana böjelser perversa.”

Nej, Gunnar Myrdal var en vetenskapens guldgosse och yppade inga tvivel på rationaliteten, upplysningsprojektet eller demokratin. ”Samhället kommer att bli rättfärdigare, ljusare och lyckligare och det måste undan för undan då också byggas effektivare” heter det i en valbroschyr 1936.

Trosvissheten tycks orubbad även efter kriget. Övergången till politisk demokrati i Sverige är irreversibel hävdar han, och därmed är även vägen mot ekonomisk jämlikhet utstakad. När alla har rösträtt betyder detta nämligen ”att det politiska livet i ett sådant samhälle med nödvändighet måste komma att domineras av en kraft som söker genomdriva ekonomisk utjämning. Denna utveckling kommer inte att kunna stoppas.” Det är, konstaterar han 1946, ”den politiska mekaniken i ett klassamhälle med allmän rösträtt”.

***

Gunnar Myrdal har lämnat ett rikt intellektuellt arv efter sig. Men det är illa förvaltat. Med en socialdemokratisk biträdande näringsminister, eller vad hon nu är, som samlar sig till politiska uttalanden som att ”tillväxt är sexigt” kan man längta tillbaks till en tid då politiken mer omedelbart lät sig påverkas av samhällsvetenskapens insikter.

Texturvalet i Vägvisare gör Myrdals intellektuella nyfikenhet och rörlighet tydlig. När han som stipendiat för första gången anlände till USA 1929, två dagar före börskraschen, var han en fullfjädrad neoklassik ekonom.

De ekonomiska kriserna och de frågor han ställdes inför tvingade honom emellertid att tänka om. Problemen – från de bostadssociala och befolkningspolitiska frågorna under trettiotalet till utvecklingsproblemen i Sydostasien och världsfattigdomen under sextiotalet – kunde inte lösas om man inte anlade ett betydligt bredare perspektiv.

Till skillnad från dagens ekonomiska expertis var Myrdal beredd att öppet rita om kartan när den inte stämde. Tillbakablicken på den egna intellektuella utvecklingen borde ramas in och hängas upp på varje ekonomiskt forskningsinstitut i landet: ”då förstod jag att det i verkligheten inte finns några ekonomiska, sociologiska eller psykologiska problem, utan endast problem som alla är sammanblandade och sammansatta. Inom vetenskapen är den enda tillåtna gränslinjen den mellan relevanta och irrelevanta faktorer. Problemen är vanligtvis också politiska och bör dessutom ses i ett historiskt perspektiv.”

Det som blivit kvar av hans liv, skrev Jan Myrdal i sin nekrolog över fadern, är till skillnad från den intellektuella makulatur som de flesta av seklets ekonomer lämnat efter sig ”en egen, verklig och betydelsefull vetenskaplig och ideologisk gärning. Böcker vilka ingår i den stora traditionen från Adam Smith och fram över Marx och Keynes. Böcker att kritisera alltså.”

Kanske är det dags för en återupptäckt.

Det här inlägget postades i Böcker, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s