Recension av
Mats Svegfors, Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken, Norstedts 2005
Att föra världens talan. Tal och uttalanden av Dag Hammarskjöld Generalsekreterare i Förenta Nationerna 1953-1961. Urval, sammanställning och kommentarer av Kaj Falkman, Bokförlaget Atlantis 2005

Ursprungligen publicerad under rubriken ”Dag Hammarskjöld i ny dager” i
Dagens Nyheter den 13 juni 2005 

Sin egen uppdragsgivare
Mats Svegfors Dag Hammarskjöld

Det är hundra år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Och det är fyrtiofyra år sedan han dog i en flygplanskrasch i afrikanska Ndola. Hammarskjölds kropp kastades ut ur planet och återfanns på eftermiddagen den 19 september 1961. I portföljen fann man den översättning av Martin Bubers Jag och du som han just då arbetade med. Där låg också Nya testamentet, Psaltaren och FN-stadgan.

Dag Hammarskjöld är märkligt frånvarande i dagens politiska debatt. Varför är det så? Mats Svegfors vill med boken Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken påminna oss om hans gärning.

Svegfors berättar historien om den mångbegåvade statsministersonen som gjorde snabb och remarkabel karriär i statsförvaltningen. Intellektuellt brådmogen, känslig, allvarlig bodde han hemma hos föräldrarna till 35 års ålder. Han var konsultativt statsråd men ändå relativt okänd när han i mars 1953 erbjöds posten som generalsekreterare i FN. Hammarskjöld var en kompromisskandidat.

Men de stormakter som trodde sig ha rekryterat en duglig administratör visade sig snart ha fått en kraftfull ledargestalt på halsen. Hammarskjöld var världsorganisationens andre generalsekreterare, han efterträdde norrmannen Trygve Lie, och han ledde den under dess tidiga och viktiga år. Dag Hammarskjöld utarbetade arbetsformer för den unga organisationen och han tog strid för dess grundläggande ideal. Han vann respekt för sin principfasthet och integritet.

***

Varför då så bortglömd? Vid Hammarskjölds död fann man på hans skrivbord i lägenheten på Manhattan dagboksanteckningar samlade för publicering. De var dessa som 1963 utgavs under titeln Vägmärken. Själv har jag aldrig, det ska erkännas, riktigt lyckats ta till mig denna bok. Jag har uppfattat den som högtravande och lite självhögtidlig. Men kanske beror det på att jag inte underkastat mig de ”utomordentliga ansträngningar” boken enligt Svegfors kräver av läsaren.

När Vägmärken kom ut förvånades världen över Hammarskjölds kristna tro. I det tidiga sextiotalet var detta uppseendeväckande. På dessa sidor skrev Olof Lagercrantz om Hammarskjölds ”Kristusdröm” som ryckte honom bort från verkligheten.

Kanske är samtiden mera mottaglig. Svegfors tar i alla fall engagerat på sig rollen som ciceron längs den ”andliga väg” som var Hammarskjölds. Han menar sig ”som kristen” vara väl lämpad för uppgiften.

I 1920-talets Uppsala formades den unge Hammarskjölds livsåskådning i spänningsfältet mellan två poler. Å ena sidan värdenihilismen hos Axel Hägerström, vars föreläsningar i filosofi Hammarskjöld åhörde höstterminen 1924, å den andra den karismatiske ärkebiskopen Nathan Söderblom, som var nära vän till familjen, och vars ekumeniska och internationella arbete rimligtvis borde gjort intryck på den unge studenten.

Hägerström och Söderblom var varandras motsatser i mycket; men de hade det moraliska allvaret gemensamt. Hammarskjöld kom livet igenom att med kraft försvara ”värden som stod över eller bortom politiken” sammanfattar Svegfors. För både Hammarskjöld och Svegfors handlar kristen tro i hög grad om etik.

***

I sin bok är Mats Svegfors generös med egna reflektioner kring samtiden och politiken. Två tankar blir efterhand tydliga. Dels att politiken vilar, bör vila, på en etisk grundval. Dels nödvändigheten av att hålla rågången klar mellan förvaltning och politik. Statsförvaltningen får aldrig politiseras. Ett anständigt och demokratiskt samhälle förutsätter oväldiga ämbetsmän. I båda avseenden är Dag Hammarskjöld ett efterföljansvärt exempel. Han var ”sin egen uppdragsgivare i det att hans samhälleliga gärning var ett direkt utflöde av hans livsåskådning”.

Så långt är det lätt att hålla med. Men ändå inte. Det är något som inte stämmer. Eller kanske snarare: Stämmer alltför väl. Svegfors är i första hand upptagen av Hammarskjölds brottning med de stora livsfrågorna. Efter en kris under de första åren på femtiotalet kommer Hammarskjöld till ”tro och klarhet”. Han finner därefter sin livsuppgift och utför den i självförglömmelse och nästankärlek.

Moralen i historien så som Svegfors berättar den blir: Om väl etiken är fast förankrad i personlig övertygelse hos dem som styr, ja, då faller så att säga resten ut av sig själv. Då får vi en samhällsordning där rollfördelningen är tydlig, ansvar kan utkrävas och ledarskap är förenat med klokskap och en ”sinnets mognad”. Goda ledare leder till ett gott samhälle.

***

Vid läsningen går mina tankar till en annan internationalist och fredskämpe som liksom Hammarskjöld brottats med de kristna mystikerna, den nordamerikanske poeten och jesuitprästen Daniel Berrigan, som blev känd för en större allmänhet under motståndet mot kriget i Vietnam. Berrigans stil och temperament är väsensskilt från Hammarskjölds; men han skulle utan att tveka skriva under på formuleringen i Vägmärken: ”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling”.

Hammarskjöld och Berrigan. Den oförvitlige ämbetsmannen och den hängivne motståndsmannen. Båda studerar Johannes av Korset. Båda utvecklar en allvarlig etisk hållning. Båda omsätter etiken i politisk handling. Men deras politiska handlande ser olika ut. Politik är aldrig något enkelt ”utflöde” av en livsåskådning.

De dygder Svegfors hyllar – ”sannfärdighet, integritet, oförvitlighet, kunskap, ambition, självförsakelse och offervilja” – är värda all beundran. Och vi skulle sannerligen behöva mer av dem. Men räcker ens dessa? Om världen, som Daniel Berrigan påstår i boken Motståndets dunkla natt, skriven sommaren 1970, på flykt undan FBI, om ”världen är vanvettig”?

***

Diplomaten Kaj Falkman har i en volym sammanställt en rad texter av Dag Hammarskjöld från tiden som generalsekreterare. Här träder på ett annat sätt än i Svegfors bok den politiske Hammarskjöld fram. Och det är en Hammarskjöld som är politiskt synnerligen dynamisk. Han talar om FN som ett ”nytt äventyr i mänsklighetens historia”, om ”denna radikala nyhet i det internationella livet” och om att ”arbeta vid randen av det mänskliga samhällets utveckling”. Det finns en framåtriktadhet och experimentlusta i dessa texter som Svegfors inte riktigt bjuder läsaren på.

Ju mer jag läser i Mats Svegfors bok, desto mer övertygad blir jag om att hans värdekonservativa samhällssyn står i vägen för honom. Den hindrar honom från att se det nyskapande i Dag Hammarskjölds politiska arbete. Det är skillnad på att förvalta och att bygga institutioner. Hammarskjöld var statssekreterare hos Ernst Wigforss mellan åren 1936 och 1945. Han skapade den moderna FN-organisationen. Han byggde institutioner.

Förenta Nationerna står i dag inför stora utmaningar. Dess framtid är oviss. Om detta skriver Svegfors inte mycket, han nöjer sig med att konstatera att Kofi Annan inspirerats av sin svenske föregångare.

För Svegfors ligger Dag Hammarskjölds modernitet i dennes existentiella reflektioner. Hammarskjölds religiositet är ”en antydan om den riktning som utveckling av tro och livsåskådning kommer att ta på längre sikt”. Kanske det. Men finns det inte en minst lika viktig politisk modernitet hos Hammarskjöld?

I maj 1956 höll Dag Hammarskjöld ett tal i New York: ”FN är och bör vara en levande, växande, experimentell institution. Om det någonsin slutar vara detta, bör det revolutioneras eller svepas åt sidan för ett nytt grepp.”