Jag har varit med och delat rovet
Om Sven Lindqvists Australien 

”Jag är lycklig”, undslipper sig Sven Lindqvist lite oförhappandes på sidan 123 i sin nya bok, Terra Nullius. Ännu en gång har Lindqvist begivit sig ut i öknen. Denna gång i Australien. Han har kört långt. Från Adelaide i söder till Darwin i norr, därefter västerut i en väldig båge längs kusten och han befinner sig denna kväll i den lilla orten Laverton, i kontinentens sydvästra hörn, vid randen till Great Victoria Desert. ”Jag har kommit till vägs ände”, konstaterar han. ”Vad gör det då att rummet är sjabbigt, lamporna svaga, maten oätlig? Ingenting. Jag är lycklig.”

Två procent av Australiens befolkning är svart. Lindqvists bok handlar om hur denna ursprungliga befolkning systematiskt osynliggjorts, förnedrats och röjts ur vägen allt sedan de första brittiska straffångarna anlände år 1788. I europeisk föreställningsvärld var Australien då ett jungfruligt land, ägt och bebott av ingen, ett Terra Nullius. När Europa så småningom noterade aboriginernas existens kom de att uppfattas som så främmande, så primitiva och annorlunda att de måste komma från en annan värld, en annan tid. Aboriginerna kom att bli svaret på frågan om människans ursprung. En myt ersattes av en annan. Oförståelsen och fördomarna bestod.

***

I ett av bokens mest fängslande avsnitt berättar Lindqvist historien om hur ledande män från det hårt trängda Arrerntefolket vintern 1896 beslutar sig för att låta två vita män få inblick i deras kulturella liv. Fredsdomaren Frank Gillen och biologen Baldwin Spencer bjuds in att övervara sju veckor av ceremonier, för deras skull förkortade och uppförda på en bakgård vid telegrafstationen i Alice Springs. Gillen och Spencer, som inte talade språket, antecknade flitigt. Resultatet av deras mödor publicerades och gjorde sensation i den vetenskapliga världen. ”Hälften av all antropologisk teori är sedan dess grundad på deras verk och nio tiondelar av resten har påverkats eller modifierats av det”, konstaterade Bronislaw Malinowski senare.

Senare forskning har visat att Gillen och Spencer missförstod mycket. En sak förstod de inte alls: Att Arrerntefolket insåg att deras kultur var hotad och därför tog initiativet till uppvisningen. De båda forskarna insåg inte att de utnyttjades ”i en av historiens mest framgångsrika publicitetskampanjer”.

Till de som läste och byggde vidare på Gillen och Spencers skildring hörde Freud och Durkheim. Båda utgick från föreställningen om Arrerntefolket som ett ”ursprungligt stadium” i mänsklighetens utveckling. Båda gick, enligt Lindqvist, vilse i sina teorilabyrinter. Varför? Resenären Sven Lindqvist vet: Dessa ”tankens stormän” konstruerade sina teorier ”utan att någonsin ha varit där, utan att ens ha sett en aborigin”.

***

Till skillnad från det tidiga nittonhundratalets tänkare är Lindqvist inte på jakt efter mänsklighetens ursprung eller kulturens vagga. Han vill visa hur missförstånd och fördomar spridits och förmerats. Hur gick det till när alla dessa herrefolksattityder invaderade det moderna tänkandet? Varför blev Europa rasistiskt?

Lindqvist färdas i ett landskap som ömsom är andlöst vackert, ömsom tröstlöst enahanda. Längs vägen ligger trafikdödade kängurur och han övernattar på charmlösa vägkrogar. Alla män bär cowboyhattar. Han passerar militärbaser och uttjänta provsprängningsområden för kärnvapen. Två teman blir tydliga i reflektionerna under resan. Det ena handlar om skuld och försoning. Vilket ansvar bär vi nu levande för tidigare begångna illgärningar? Australiens historia är kantad av omotiverade massakrer på aboriginer. Kan vi sona sådana historiens förbrytelser? Bör vi ens försöka? I bilen resonerar Lindqvist med sin gamle kristendomslärare. Och han minns hur han som nittonåring på besök i Norge efter kriget ställdes till svars för den svenska eftergiftspolitiken. Den kunde väl inte han rå för?

Det finns en lång tradition av att bege sig ut i öknen för att söka sanningen. För att ensam under ökenhimlen rannsaka sig själv. Det gör Lindqvist. Han söker klarhet. Perspektiv. Allt som skymmer sikten ska bort. Kan skuld vara kollektiv? Kan den gå i arv? Statsskulden, säger han med en typisk vändning, kan det. Statsskulden är gemensam och lämnas, om obetald, över till våra barn. Eller eternitfabriken i Lomma. Den lades ner 1977. Då hade ”500 arbetare skadats, 150 blivit invalider och 51 dött av sina asbestskador. Sedan dess har asbesten år efter år fortsatt att skörda nya offer.” Lidandet går i arv. Och förtjänsterna: ”Liksom asbestarbetarnas barn har ärvt fibrerna så har andra barn ärvt aktieposterna.” Vad gäller Sveriges roll under andra världskriget når han slutsatsen: ”Jag har varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.”

I öknen finner Lindqvist ”det lugn som bara tomrummet kan skapa. Den stillhet som bara det absoluta ger.” Men den försoning han söker är inte i första hand religiös eller existentiell. Den är praktisk och politisk. Boken börjar i Adelaide under en så kallad Försoningsdag. Femtio tusen vita demonstranter på gatorna. På plakaten står det ”Sorry”. Man vill be den svarta befolkningen om förlåtelse för begångna illdåd, och man kräver av sin regering att den gör samma sak.

***

Den australiska staten har sannerligen en del att be om ursäkt för. Först 1967, efter en folkomröstning, fick aboriginerna australiskt medborgarskap. Sextiotalet hade sett en politisk medvetenhet växa fram bland den svarta befolkningen. Inspirationen kom från medborgarrättsrörelsen i USA. Man mobiliserade krafterna och ställde krav på respekt, rimliga lönevillkor och mark. En symboliskt viktig seger vanns 1991 när Paul Keating, premiärminister i den nytillträdda Labourregeringen, förklarade: ”Det var vi som tog marken. Det var vi som mördade.” Denna politik av försoning avbröts med den konservativa valsegern 1996. Därav plakaten på gatorna.

Våren 1971 inträffar något som ska få konsekvenser för aboriginernas identitet och självbild. Till Papunya, ett interneringsläger för ursprungsbefolkningen, anländer den nye skolläraren Geoffrey Bardon. Denne planerar en animerad film baserad på aboriginernas formspråk. Utrustad med penslar och akrylfärg utlöser Bardon, nästan av misstag, en våg av kreativitet bland de internerade aboriginerna. Akrylfärgen tycks förlösa en uppdämd skaparförmåga, de målar med stort engagemang och återvinner en smula självrespekt. Bardon lyckas sälja målningar och pengar börjar strömma in till Papunya. Detta blir för mycket för lägerledningen som stoppar verksamheten.

Men denna gång slutar inte historien där. Denna gång var repressionen inte framgångsrik. Målandet fortsatte, nådde så småningom erkännande, köpare och efterhand internationell uppmärksamhet. ”I dag är det ett tjugutal ökensamhällen som målar. Många av konstnärerna är gamla kvinnor som aldrig varit ens i Alice Springs. De flesta talar inte engelska. Men deras bilder når hela världen via satellit. De ställer ut i Tokyo och New York.”

Sven Lindqvist söker under sin resa upp Geoffrey Bardon. Han hinner träffa honom bara några veckor innan han avlider i cancer. Och hinner konstatera att denne – som satt igång en präriebrand av konstnärlig kreativitet – själv var en ganska konventionell akvarellist. Idéerna och inspirationen kom alltså inte från honom. Poängen så som Lindqvist berättar det blir alltså att aboriginkonstnärerna, precis som de Arrerntemän som bjöd in forskarna att ta del av deras riter, blir subjekt i sin egen historia.

Det är en hoppingivande historia där konsten – och det är det andra temat i Lindqvists reflektioner – blir en källa till gemensamt identitetsbygge, till frigörelse och stolthet. I Myten om Wu Tao-tzu, skriven för snart fyra decennier sedan, ville Lindqvist ”undersöka diktens levbarhet”. Han ”ville vara med där kultur utspelar sig”. Nu har han, i den australiska ödemarken, funnit att ”hela byar kan göra storartade konstverk som vinner omvärldens erkännande och höjer dem ur elände och beroende”. Kanske är det följdriktigt att den radikale civilisationskritikern Lindqvist måste bege sig ”till vägs ände” för att finna sådan konst.

***

I den lilla orten Broome på västkusten fiskades förr efter pärlor med hjälp av unga svarta pojkar. Med skjutvapen, oxpiska och halsjärn tvingades sexåriga barn ombord på båtarna. De dök tio meter djupt, ibland ända ned till arton. De kunde vara nere en minut: ”Sedan kom de blanka huvudena upp och musslorna kastades i båten”. Dröjde de för länge mellan dykningarna hände det att förmannen krossade deras knogar mot relingen. De riskerade livet varje gång de dök.

Berättelsen om dessa pärldykare påminner om de ökendykare – pojkar som tvingades rensa djupa, smala brunnar i Sahara – som Lindqvist tidigare skrivit om. Det är frestande att i dessa pojkar se författaren Sven Lindqvist. På 60-talet var han med om att öppna världen åt svenska läsare. Under 90-talet dök han i den europeiska historiens mörka vatten. Upp till ytan kommer sanningar som vi helst vill slippa konfronteras med.

På en saklig och avklarnad prosa söker sig Sven Lindqvist till våra blinda fläckar och ömma punkter. Nu har han kastat upp en ny bok över relingen. Öppna den. Läs den.