Dynga är värdefullare

Recension av
Peter Fröberg Idling, Pol Pots leende. Om en svensk resa genom Röda khmerernas Kambodja, Atlas 2006.
Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter den 23 mars 2006. 

Dynga är värdefullare
Peter Fröberg Idling i Kambodja

Ingen vet exakt hur många människor som mördades och svalt ihjäl under de röda khmerernas regim i Kambodja. Någon folkräkning hade inte gjorts sedan 1962. Statistiken är osäker. Uppskattningarna varierar mellan 750 000 och 3 miljoner.

År 1969 inledde USA, i hemlighet, bombningar av landet för att komma åt nordvietnamesiska baser. Hur många människor dog i dessa bombräder? Kanske 50 000, kanske en halv miljon. Efter det ett inbördeskrig som resulterar i att de röda khmererna i april 1975 griper makten. De störtas genom den vietnamesiska invasionen i januari 1979. Därefter svältkatastrof och fortsatt gerillakrig. Hur många dog av vad och när? ”Spelar det någon roll vilken siffra som är korrekt?” frågar sig Peter Fröberg Idling i boken Pol Pots leende. ”Man kan inte säga att 2 250 000 människoliv hit eller dit är oviktigt. Men skulle brotten bli mindre allvarliga om det ’bara’ var 750 000 som dog?”.

Siffrorna är ofattbara. Siffror är abstrakta. Hur mycket är ett enda människoliv värt? När Pol Pot, de röda khmerernas ledare, dog sommaren 1998 sade hans tidigare vapenbroder Ta Mok: ”Nu är han slut. Han har ingen makt, han har inga rättigheter, han är inte mer än dynga. Dynga är värdefullare än vad han är. Den kan vi använda som gödsel.”

***

Genom sin död undandrog sig Pol Pot allt vad som kan kallas rättvisa. Den kambodjanska regeringen förbereder tillsammans med FN sedan flera år en tribunal för att ställa kvarvarande ledare för röda khmererna till svars. Förhoppningsvis kan förhandlingarna inledas under 2006. En sådan rättegång, skriver Peter Fröberg Idling, skulle ”fungera som en folklig upplysningskampanj och traumabearbetning”. Det oförklarliga skulle kunna bli något mer begripligt.

Det är drygt trettio år sedan de röda khmererna tog makten. Blir brutaliteten enklare att förstå nu, med tre decenniers distans? Eller borde vidden av förbrytelserna varit uppenbara redan då, när de skedde? Kambodja var under Pol Pot ett land med stängda gränser. Få fick tillåtelse att besöka landet. Ytterst lite information nådde ut. En del personer lyckades fly, men deras berättelser ifrågasattes och vann begränsad tilltro. Åtminstone i de kretsar som ansåg sig solidariska med Kambodjas kämpande bondebefolkning, ett folk som just kastat av sig det imperialistiska oket.

***

I augusti 1978, medan mördandet pågick som värst, besökte en svensk delegation Kambodja. Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea hade fått en officiell inbjudan och skickade en delegation på fyra personer. De rapporterade entusiastiskt hem om framsteg och demokrati.

Det är denna resa som är utgångspunkten för Pol Pots leende. Hur var detta möjligt? ”Hur kan man resa rakt genom ett av 1900-talets största massmord, utan att se något?”. Och lika märkligt: Hur kunde de kambodjanska värdarna rigga en sådan kuliss? ”En två veckor lång korridor av leende och välnärda människor.”

En av deltagarna beskrev i en publicerad resedagbok sina farhågor inför avresan. Kan det, med tanke på vad pressen skrev om de röda khmerernas grymheter, ”vara bra att åka till ett sådant land? Är inte det som när Fredrik Böök for runt i Mercedes, som Nazitysklands gäst?”. Väl hemkommen beskrev hon hur hon mötts av en ”avspändhet” och ett ”fint jämlikt uppträdande”, och intygade: ”Vi kunde stanna bilen vi reste med var som helst under resan, fotografera och filma fritt och själva välja ut vem vi ville intervjua.”

Det är i dag lätt att fördöma en sådan naivitet. Men Peter Fröberg Idling är inte ute efter att fördöma, han vill veta. Han vill förstå. Länge söker han efter de guider som lotsade svenskarna genom Kambodja dessa augustiveckor 1978. Hur bar de sig åt? Hur tänkte de? Ingen av dem han lyckas identifiera är dock längre i livet.

Han söker upp svenskarna. En av dem undanber sig kontakt, vilket han respekterar genom att i sin bok fiktionalisera henne. Två av dem träffar han. I det ena fallet stannar det vid några sonderande samtal, i det andra beviljas han en intervju. Den tidigare ordföranden i vänskapsföreningen berättar att tvivlet på vad han varit med om satte in först efter hemkomsten, i takt med att allt fler flyktingars berättelser blev kända. I dag menar han att resan inte borde genomförts. ”Men vad kan jag göra åt det i dag?”

Delegationens fjärde deltagare och dess självklara huvudperson, Jan Myrdal, vill inte låta sig intervjuas. Han hänvisar Fröberg Idling till läggen. Dit går han. Myrdals agerande äger sin alldeles egna tragik och patetik. Det är uppenbart att Myrdal 1978 underskattar omfattningen på katastrofen. Han jämför med de lynchningar och övergrepp som skedde i Frankrike i samband med befrielsen 1945. Nu vet han naturligtvis mer, men ångrar inget.

Myrdals tvärsäkerhet vilar, så som han själv resonerar, på två övertygelser. Den ena är det nationella självbestämmandets politiska primat. Små nationer ska inte trampas sönder av stormakter. Yttersta garant för denna suveränitet är i Myrdals värld ”folket”. Den andra övertygelsen har med historiens riktning att göra. Myrdal känner denna. Han vet vart världen är på väg. Det är det som gör det möjligt för honom att uttala sig i termer av nödvändiga offer.

Man kan dock urskilja en förskjutning i Myrdals retorik från sent sjuttiotal till i dag. Revolutionen och den historiska befrielsen spelar nu mindre roll för att legitimera lidandet, i dag är han snarast ute efter att omfördela den moraliska skulden. Han vill hellre diskutera stormakternas – Sovjets och USA:s – skuld än Pol Pots. I princip håller han fast vid sin ståndpunkt från 1978.

***

Några år efter den svenska ”vänskapsdelegationens” besök i Kambodja blickade Anders Ehnmark eftertänksamt tillbaka på en reportageresa till Nordkorea han deltagit i. I boken Arvskifte från 1983 skrev han: ”Solidaritetens frestelse på det journalistiska planet […] består i att vända på sanningssökandets metod, och istället för att låta iakttagelserna verifiera en hypotes söka efter en så gynnsam hypotes som möjligt åt iakttagelserna.”

Att de svenska kambodjaresenärerna var på jakt efter en gynnsam hypotes råder det knappast något tvivel om. Det är däremot inte Peter Fröberg Idling. Han försöker inte ens verifiera någon hypotes. Han ställer frågor. Öppet och utan någon politisk agenda i bakfickan låter han sig konfronteras med den mänskliga katastrof som var röda khmerernas Kampuchea.

På så sätt liknar Pol Pots leende ett antal andra reflekterande reportageböcker som utkommit det senaste året. Johan Hilton har undersökt hatbrott i Sverige och USA. Magnus Linton har rest runt i det politiskt nyvaknade Sydamerika. Nina Solomin har följt afrikanska immigranters väg in i EU och Pernilla Ahlsén intervjuat kvinnor i konfliktens Palestina och Israel. Gemensamt för dessa böcker är att författarna, som alla är unga journalister, rest med fler frågor än svar. De har återkommit med berättelser, med vittnesmål från människor som lever sina liv på den globala verklighetens undersida.

Detta pärlband av nyskrivna resereportage kan leda tankarna till de reportageböcker som skrevs på sextiotalet. Då rapporterades det hem från kontinenter och verkligheter de flesta läsare visste lite om. En rad svenska författare drevs av nyfikenhet, upprördhet över orättvisorna och säkert också av en viss äventyrslystnad ut i världen. De upptäckte och beskrev tidigare dåligt synliga politiska och ekonomiska sammanhang. Världen växte och klarnade.

Jan Myrdal var en av dem. Men redan 1978 hade hans bild av världen stelnat och de ideologiska skygglapparna skymde sikten för honom. Han såg ingenting. Han såg vad han ville se.

***

Dagens skrivande resenärer är tillräckligt unga för att kunna ta sig ur sextiotalsvänsterns långa skugga. De behöver inte gå i dess fotspår och behöver inte urskulda sig för dess felsteg. Däremot kan de, vilket Peter Fröberg Idling är ett exempel på, lära sig av den. Pol Pots leende är följaktligen också så mycket mer än en bok om den svenska maoismens förvillelser. Det är framför allt en bok om Kambodja.

Fröberg Idling återberättar den snart 80-åriga Hak Hengs levnadshistoria. Bortgift vid 17 års ålder fick hon 15 barn. Hennes man mördades av regeringssoldater 1974. Vid de röda khmerernas maktövertagande drevs hon och barnen ut ur Phnom Penh. Hon tvingades till jordbruksarbete. Det rådde brist på mat. Fem personer fick dela på 250 gram ris per dag. ”Vi fick inte laga någon mat själva. Den som tände en eld för att laga mat åt sig själv dödades.”

Pol Pots leende är en angelägen bok om solidaritetens svårigheter, om god vilja och tafatt hjälplöshet och om den stumhet som uppstår inför övermäktiga grymheter.

Det här inlägget postades i Böcker, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s