Recension av
Pernilla Ahlsén, En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva. Livet i skuggan av konflikten, Norstedts 2006.
Ursprungligen publicerad under rubriken ”När tar hatet slut?” i Dagens Nyheter den 13 mars 2006. Läs på dn.se. 

En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva

Hur kan det finnas ett sådant hat mellan människor? Denna till synes oskuldsfulla fråga utgör ledmotivet i Pernilla Ahlséns intervjubok En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva. Ahlsén har bott två år i Jerusalem och intervjuat palestinska och israeliska kvinnor om deras liv och vardag. Resultatet är en rad enkla, okonstlade men drabbande berättelser.

Pernilla Ahlsén väntar vid vägspärrar på Västbanken, besöker flyktingläger, ser palestinska hem jämnas med marken av israeliska bulldozers, deltar i bröllopsfiranden i Netanya och Nablus, tar sig, medan det fortfarande var möjligt, illegalt från Betlehem in i Jerusalem. Hon sitter på caféer och går på fest med unga israeliska soldater. Hon ser muren byggas. Hon ålägger till och med sig själv tre dagars utegångsförbud hemma i lägenheten, för att få en känsla av vad det innebär. Men framför allt lyssnar hon. Lyssnar till mödrar, döttrar, systrar, mor- och farmödrar.

***

”Vi är för snälla”, får hon höra i ett kök i en bosättning utanför Hebron. ”Vi plockar ut de skyldiga med pincett. Vi borde vara mer som amerikanerna som vågar utrota en hel by om så krävs.” Medan grönsakerna hackas berättar Judith om hur hennes dotter och svärson mördats av palestinier. Hon har nu övertagit ansvaret för de båda föräldralösa barnbarnen, varav det ena leker på golvet iklädd en grön t-tröja med davidsstjärna och texten ”Children of terror”. Judith är ortodoxt religiös och vill att Israel ska återfå sina ”bibliska gränser”. Att avveckla bosättningar är ”emot de mänskliga rättigheterna”.

Katja, en ung rysk invandrare, berättar om israeliska arméns regler för hur man tillåts sminka sig. ”Svart eyeliner går bra”. Uniformen får sys om så den passar det rådande modet. ”Det går att vara snygg även i uniform”, har hon fått lära sig redan samma dag hon rycker in. Katja trivs i det militära. ”Vi har lärt oss att skjuta. Jag älskar det. Man känner sig så… mäktig när man skjuter.”

Asma fick se sin bror skjutas av israelisk militär under en fredlig demonstration, fängslas och torteras. ”Han var bara sjutton och de förstörde hans liv. Sedan dess kan han inte umgås med andra människor. Han bor ensam i ett hus med en massa katter.” Asma radikaliserades politiskt. Hon berättar om det intryck som videofilmer från massakrerna 1982 i de libanesiska flyktinglägren Shabra och Shatila gjorde på henne. Hon övertalades till att delta i en väpnad ”operation”, avslöjades innan den hann genomföras och fick tillbringa tio år i fängelse. I dag är hon troende muslim. ”Ingen annan religion är så fin mot kvinnorna. Ingen annan religion ger kvinnorna så många rättigheter.”

***

I de livsberättelser Pernilla Ahlsén återger blir långa trådar synliga som sällan hinns med i de snabba nyhetsklippen. Sammanhang blir tydliga. Förstår man då ”hatet” bättre? Man förstår det man egentligen redan visste. Att hat och lidande, hur det än uppstått, kan lämnas över från generation till generation. Det finns ett perverst samband mellan vägspärrarna på Västbanken och järnvägsvagnarna till Auschwitz. Ahlsén intervjuar den israeliska fredsaktivisten Neta Golan som gift sig med en palestinsk man. Det israeliska samhället, säger hon, är ”traumatiserat och brutaliserat av historien”. Förintelsen används för att rättfärdiga det som händer i dag.

Vad händer med de palestinska barn som varje dag får se sina föräldrar misshandlas och förnedras vid vägspärrarna? Vad kommer de att i sin tur lämna över till sina barn? Ahlsén refererar en undersökning gjord i Gaza 2003 som visar att ”fysisk, psykisk och sexuell misshandel inom hemmet ökat med 154 procent sedan den andra intifadan”. Ett militariserat samhälle, konkluderar hon, ”präglas av våld även på insidan”. Man förstår att de handlingar som utförs nu får konsekvenser generationer framåt i tiden.

Den motkraft till hatet som utgörs av viljan och förmågan att lyssna på den andre försvåras nu systematiskt. Sedan Israel i mars 2002 inledde ”Operation skyddsmur” har möjligheterna för israeler och palestinier att mötas målmedvetet kringskurits.”Den enda gången palestinier och israeler träffas är på slagfältet, i vägspärrarna eller som bönder och bosättare.”

Pernilla Ahlsén bidrar kanske inte med någon ny analys av situationen i Israel och Palestina. Men de röster hon lyfter fram bör fler än hon lyssna till.