Kulturtidskrifternas upplagor är låga och står inte i proportion till inflytandet. Många av de debatter som utspelas på de stora mediala scenerna har först förberetts i tidskriftsspalterna. Under bokmässan 2002 möttes Europas viktigaste kulturtidskrifter i Göteborg.

Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 19 september 2002.

Små – men av stor betydelse

På torsdag slås portarna upp till den internationella kulturtidskriftkonferensen Journal 2002. Inte mindre än 190 tidskrifter från 25 länder deltar, vilket gör Journal 2002 till den största manifestationen för kulturtidskriften i Sverige någonsin.

Att det genomförs en sådan satsning i Göteborg just nu är ingen tillfällighet. Tidskriftsklimatet här är vitalare än på åtskilliga år. Skälen till detta är flera, men ett går att söka i ett allmänt växande intresse för kulturtidskrifter.

Kulturtidskriften är en något av publicistisk hybrid. Den lever sitt liv mitt emellan dagstidningen och boken. I likhet med boken kan den borra djupt, vända, vrida på och försöka gå till botten med ett ämne. Till skillnad från boken är tidskriften regelbundet återkommande, men har en lugnare andhämtning än dags- eller veckopress och kan unna sig lyxen att ställa sig utanför nyhetshetsen.

Kulturtidskriftens yttre form kan variera stort. Tidskriften Filmkonst prövade detta intill bristningsgränsen när man under sina första år satte en ära i att varje utgåva skulle ha ett format annorlunda än de föregående. Många bibliotekarier minns fortfarande med förskräckelse det nummer man levererade inuti en rund plåtask avsedd för långfilm.

Men även kulturtidskriftens ämnesområden kan vara av olika slag. Nästan vilket specialintresse som helst kan rymmas inom dess pärmar. Till kulturtidskrifter räknas både det sparsmakade poetiska häftet och fyrfärgsmagasinet om graffitikonst. De kan ägnas bohuslänska allmogebåtar, amningsråd eller social ekonomi.

***

De verkliga kulturtidskrifterna är emellertid de som inte specialiserar sig. De som intresserar sig för mångahanda ting och inte skyr det främmande. Sådana breda tidskrifter kan gripa sig an stora ämnen. De kan göra temanummer om ”krig”, ”exil” eller ”kroppen”. För att lyckas gäller det att slå an en ton, finna ett tilltal eller ett perspektiv som läsaren känner igen oavsett vilket ämne som behandlas. En sådan tidskrift kan också tillåta sig att odla det egensinniga, udda och smala.

Och här någonstans närmar vi oss kanske kulturtidskriftens egenart och förklaringen till det ökande intresse den åtnjuter. Det mediala systemet genomgår i dag stora förändringar. Två tendenser är möjliga att urskilja. Å ena sidan en koncentration av ägarmakt. Mediebolagen växer sig allt större och kontrollen samlas i allt färre händer. Risken är att medieflödet likriktas och att vi trots de många kanalerna överallt översköljs av samma nyheter, analyser och perspektiv på världen.

Å andra sidan har framväxten av nya digitala kommunikationsstukturer, det vill säga Internet, inneburit nya och enkla publiceringsmöjligheter också för mediemarknadens resursfattiga aktörer. Sedan mitten av nittiotalet har antalet webbplatser formligen exploderat och offentligheten tillförts ett oräkneligt antal nya röster.

Dessa båda tendenser är tydliga men förebådar olika mediala framtider. Antingen kommersialisering och likriktning eller en myllrande mångfald. Problemet är att även om nätet garanterar mångfalden riskerar det offentliga samtalet att falla sönder i isolerade gruppsamtal. De gemensamma arenorna försvinner. De mediala subkulturerna blir allt viktigare.

I detta kraftfält ökar kulturtidskrifternas betydelse. Störtfloden av information leder till ett växande behov av analys, överblick och fördjupning. I ett alltmer likriktat mediaflöde behövs det udda, personliga tilltalet mer än någonsin. Tidskrifter som vägrar specialisera sig och vågar ta sig an de stora frågorna motverkar subkulturaliseringen av det offentliga samtalet.

***

Journal 2002 är även ett möte mellan svensk tidskriftskultur och europeisk. Någon har beskrivit den kommande konferensen som ett möte mellan Europas tjocka luntor och våra tunna blad. Det är en överdrift, men med ett korn av sanning. I de länder där textkulturen står starkare än hos oss lider inte tidskrifterna av något tvivel på värdet av den egna verksamheten och behöver inte motivera sin existens. Deras ställning i offentligheten är mera självklar än vad fallet är här.

Som värdar för Journal 2002 står förutom ett antal göteborgstidskrifter, Tidskriftsverkstaden i Väst och den europeiska webbtidskriften Eurozine. De svenska tidskriftsverkstäderna, ursprungligen en idé som kläcktes av den danske poeten och kritikern Poul Borum, kom att förverkligas i hög grad tack vare Statens kulturråds dynamiske tidskriftshandläggare Erik Östling. De är exempel på statlig kulturpolitik när den är som klokast. För en i sammanhanget obetydlig summa har staten etablerat produktionsmiljöer och kunskapscentra som visat sig generera ansenlig uppfinningsrikedom. I Göteborg invigdes en tidskriftverkstad 1992. Det var innan det överallt började talas om betydelsen av nätverk och kluster. Men tidskriftsverkstäderna är exempel på just detta.

Under de tio år Tidskriftsverkstaden existerat i Göteborg har nya verksamheter och projekt knoppats av i rasande takt. I hägnet av etablerade storheter som Ord & Bild, Paletten och sedermera Glänta har nya tidskrifter startats. Allt från OEI, Sjukjournalen och Psykoanalytisk tid/skrift till webbtidskrifter som Peripeti och Alba.

De framgångsrika tidskriftsverkstäderna borde alltså vara en attraktiv svensk kulturpolitisk exportvara. Vår av medial mångfald så intresserade kulturminister har här ett lyckat exempel på hur man med blygsamma medel faktiskt kan stärka denna. Men kanske är det för småskaligt? Kanske är det inte glamoröst nog? Misstanken väcks eftersom statens stöd till kulturtidskrifterna stagnerat och urgröpts under Marita Ulvskogs tid som kulturminister. Kanske kan det förklaras med en bristande förståelse för kulturtidskrifternas betydelse för den offentliga debatten i stort.

Det är en oförståelse hon i så fall inte är ensam om. Kulturtidskrifterna är lätta att underskatta. Upplagorna är låga, ibland försvinnande små, och står inte på något sätt i proportion till inflytandet. Många av de debatter som utspelas på de stora mediala scenerna har först förberetts i tidskriftsspalterna. Gör tankeexperimentet att för ett ögonblick tänka bort tidskrifterna. Hur hade den svenska politiska debatten sett ut det senaste decenniet utan Moderna tider, ETC, Ordfront och Arena? Hur skulle den filosofiska, litteratur- eller samhällsteoretiska diskussionen gestaltat sig ut utan den introduktion av alternativa teoribildningar som genomförts av tidskrifter som Häften för kritiska studier, Kris och Res publica? Hur hade 90-talsfeminismen utvecklats utan Bang?

***

Som värd för Journal 2002:s står alltså även Eurozine, ett samarbetsprojekt mellan några av Europas främsta kulturtidskrifter. Med säte i Wien och under ledning av Ord & Bilds förre redaktör Carl Henrik Fredriksson är denna mångspråkiga webbplats ett småskaligt men storstilat europeiskt demokratiexperiment. Genom att översätta texter från de tidskrifter som ingår i Eurozines vittförgrenade nätverk söker man upprätta förbindelser mellan olika språkområden och skilda nationella debatter. På så sätt är Eurozine på väg att bli något av en sambandscentral för europeisk kulturdebatt. Ett frö till en gemensam och polyfon europeisk offentlighet.

Eurozine är även ett exempel på att det inte råder någon konkurrens mellan nätet och papperstidskriften. Den rika floran av webbtidskrifter (nättidningen Alba gör i sin senaste utgåva en inventering på området, se www.alba.nu), har på intet sätt hotat den på papper tryckta tidskriften. För många redaktioner blir pappret och skärmen tvärtom två gränssnitt som ömsesidigt förstärker varandra.

Journal 2002 genomförs i samarbete med Bokmässan och är ett ypperligt tillfälle att få en överblick över det svenska tidskriftsutbudet i hela dess bredd. Med hjälp av de europeiska besökarna kan man bättre förstå vilken betydelse kulturtidskrifterna faktiskt har.