Kulturtidskriften – en tillgång

Den 30 augusti 1989 rullade en överlastad långtradare över Skeppsbron i Stockholm. Den var på väg till Göteborg och den var fylld med tidskriften Ord&Bilds hela lager. Hundra år av svensk tidskriftshistoria rövades från huvudstaden till en fuktig källarlokal på Konstepidemin. De som var med brukar beskriva detta som ett avgörande ögonblick i erövringen av Ord&Bild, kronjuvelen bland svenska kulturtidskrifter, till Göteborg.

Det var, skulle det visa sig, ett strategiskt viktigt drag. Runt den göteborgska Ord&Bild kom det att utvecklas ett myller av aktiviteter och initiativ. I denna mediefattiga stad blev tidskriften en intellektuell vitamininjektion. I dess hägn har en rad nya tidskrifter startats, offentligt tillgängliga mediaverkstäder etablerats och arbetstillfällen genererats. Den litterära blomstringstid som Göteborg nu upplever har haft Ord&Bild som en av sina förutsättningar. Detta är en framgångssaga som jag själv, i egenskap av tidigare redaktör, återberättat alltför många gånger. Men den rymmer en sensmoral som är viktig: En kulturtidskrift är en resurs, en tillgång.

Detta är emellertid en insikt som inte delas av alla. I alla fall inte av landets kulturmakthavare. Göteborgs kulturnämnd har sedan länge ett principbeslut om att inte ge stöd till kulturtidskrifter eftersom dessa har ”nationell spridning”. Prenumeranterna kan nämligen tänkas bo även utanför 031-området. Tänk er det resonemanget överflyttat på industripolitiken: Kommunen stöder företagsetableringar endast under förutsättning att de tillverkade produkterna inte tillåts passera kommungränsen. Vad skulle exportindustrin säga om det?

***

Lika defensiv har tyvärr den statliga tidskriftspolitiken blivit. Under 1990-talet har villkoren för kulturtidskrifterna försämrats så pass kraftigt att man med fog kan tala om en krisbransch. Samtidigt har det statliga stödet urgröpts. Som nybliven ordförande i Kulturrådets referensgrupp för tidskrifter har jag numera det tvivelaktiga nöjet att vara med och välja ut vilka tidskrifter som ska pressas ned nedanför den ekonomiska smärtgränsen. I år har nedskärningarna drabbat Tidningen Boken, Häften för kritiska studier, Lyrikvännen och flera andra. Marginalerna för dessa publikationer är så knappa att 50 000 kr kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Men pengarna finns inte.

Hur kommer det sig? Det är lite svårt att förstå. Vår i mediepolitiska frågor så profilerade kulturminister tycks ha lämnat tidskrifterna åt sitt öde. Marita Ulvskog slåss för public service och går till storms mot den tilltagande mediekoncentrationen. Men hon har inte tagit något enda initiativ värt namnet på tidskriftsområdet. Jag förstår inte varför. Hon försitter en politisk möjlighet.

Här har staten varit framsynt och inrättat ett stöd som tillförsäkrat oss en vid en internationell jämförelse unik tidskriftsflora. Det är ett skolexempel på hur offentligt stöd, i liten skala men klokt och långsiktigt fördelat, kan stimulera och upprätthålla en medial mångfald. Ändå har detta stöd fått förfalla under hela 90-talet.

I år har kulturdepartementets budget förstärkts med välbehövliga 200 miljoner kr. Hur mycket av dessa medel har gått till tidskrifterna? Rätt gissat. Ingenting. Medan presstödet skrevs upp med 15% höjdes anslaget till dess lillasyster, kulturtidskriftsstödet, inte med en enda krona. Är det en rimlig mediepolitisk prioritering?

***

Kanske ligger en del av problemet i den tekniska konstruktionen av stödet, det är utformat som så kallat ”förlusttäckningsbidrag”. Det är en kvarleva från 1974 års kulturpolitik med dess önskan att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och innebär att staten går in och täcker det underskott en högkvalitativ men affärsmässigt olönsam tidskrift drar på sig. Villkoret för stöd är alltså att man gör förlust. Risken med stödformen är att staten tvingar in tidskrifterna i en hjälpsökande klientroll. Inför varje årsskifte står redaktörerna på rad, med mössan i hand, och säger att ”Nu har vi visst dragit över budget igen…”. Det är förnedrande för alla parter.

Samhällsekonomiskt kan man betrakta tidskrifterna som intellektuella motorer i den växande och för framtiden så viktiga ”kultur- och mediesektorn”. Kulturpolitiskt utgör de en omistlig del av det litterära och kulturella kretsloppet. Mediepolitiskt är de en garant för den demokratiska offentlighetens mångfald och återväxt.

Istället för att betrakta stödet som ett ”bidrag”, det vill säga ett behovsprövat understöd till de förmodat ekonomiskt oansvariga tidskrifterna, borde man se det som en nödvändig investering i vår gemensamma kulturella infrastruktur. Det skulle kosta en spottstyver att återupprätta stödet till, låt säga, 1990 års nivå, men redan det skulle avsevärt förbättra många tidskrifters nu prekära situation. Med en i sammanhanget blygsam summa skulle man kunna ta ett verkligt offensivt initiativ. Ändå händer ingenting. Jag begriper faktiskt inte varför.

Texten ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten 22 januari 2002.

Det här inlägget postades i Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s