Göteborgs stad är inne i en process av stadsomvandling. De centrala delarna av staden, inte minst längs den södra älvstranden, kommer att byggas om. Frågorna engagerar göteborgarna. Frågan är om vanliga medborgare lyckas göra sina röster hörda. Under våren 2003 bildades den så kallade Järntorgsgruppen. Denna artikel var ett inlägg i den debatt om stadens framtid som Järntorgsgruppen initierat under våren 2003.

Ursprungligen publicerad i Göteborgs-Posten den 5 maj 2003.

Lergrop som engagerar

Den så kallade Järntorgsgruppen har under våren arrangerat en rad offentliga diskussioner kring Järntorgets framtid. Intresset har varit stort, vilket också återspeglats i debatten här på sidan. Upprepade gånger har gruppen fått frågan: ”Men vad vill ni då?” ”Vad tycker Järntorgsgruppen?”. Sanningen är att vi inte riktigt vet. Och det, tror vi, är den enda rimliga utgångspunkten för denna debatt.

Själv har jag min arbetsplats i Lagerhuset. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en grop. Förmodligen en av norra Europas största. Runt gropen går ett plank. För besökare är det är näst intill omöjligt att hitta in i huset. Alla de planer organisationerna i Lagerhuset haft på offentliga evenemang, föreläsningar, uppläsningar och debatter, har vi följaktligen fått lägga på hyllan. Åtminstone fram till år 2006. Då ska gropen vara övertäckt och tunneln klar. Men då är det å andra sidan förmodligen dags för oss att packa ihop och flytta. Området kommer att bli attraktivt och hyrorna att skjuta i höjden. Fattiga kulturorganisationer göre sig icke längre besvär. Eller?

***

Järntorgsgruppen är ett löst sammanhållet nätverk av olika kulturorganisationer och folkrörelser verksamma kring Järntorget. Det är ingen intresseorganisation eller lobbygrupp. Gruppen har inget program eller gemensam policy. Vi förenas av att vi alla ser goda utvecklingsmöjligheter för detta redan i dag vitala område av Göteborg. Vi vill bevara den mångfald området har i dag och vi vill medverka till att södra älvstranden blir ett område där det, med Göran Johanssons ord, finns liv och verksamhet också ”efter klockan 19”.

Och om nu Göteborg ska utvecklas till en ”City of Brains” behöver det storskaliga IT-klustret på norra älvstranden en motpol av småskaliga kulturkluster på den södra stranden. Då kan en intressant dynamik uppstå mellan högteknologi och självständiga, nyskapande och kritiska kulturyttringar. Den digitala revolutionens alla kablar och satelliter kan fyllas med det ”innehåll” som den enligt alla förståsigpåare behöver. Järntorgets framtid är följaktligen viktig för hela Göteborg. Den berör långt fler än de som är verksamma kring torget.

När jag går där i lervällingen runt planket märker jag att jag tycker bättre och bättre om den där gropen. Björn Klarqvists skepsis inför tunneln delar jag inte alls. Jag beundrar ingenjörskonsten och alla gubbarna i gula hjälmar som tycks veta exakt vad de ska göra. Och jag kan inte undgå att lite motvilligt imponeras av den politiska beslutskraft som fått till stånd detta det enskilt största byggprojektet i Göteborgs historia. Götatunneln innebär möjligheter som det nu gäller att ta till vara.

***

Hur gör man då det på bästa sätt? Under det gångna året har Järntorgsgruppen talat med många kloka personer och mött mycken sakkunskap, men när vi i samtalen ställt frågan ”Vad bör göras?”, ja då har svaren blivit undvikande. Stadsutveckling är synnerligen komplexa processer, och den som påstår sig veta säkert hur den kan styras bör man nog ta med en nypa salt. Slutsatsen har blivit att här krävs ännu fler kloka huvuden och en än bredare diskussion.

När jag lyssnade på de politiker vi bjöd in för att debattera frågan insåg jag att vi gjort något ganska ovanligt. Vi hade bjudit in ansvariga politiker till ett möte utan att ha en kravlista i bakfickan. Vår tanke har varit, precis som Kaj Granath formulerar det, att ”låta diskussionen föda förslagen”. Och i den process som följt är det många som kommit med idéer och många som velat vara med. Detta engagemang borde Göteborgs stad självfallet ta till vara. Åtminstone två saker kan man göra omedelbart.

Göteborgs stad kan, för det första, ta initiativ till en kartläggning av hur kulturlivet runt Järntorget faktiskt ser ut. Enligt tidigare gjorda undersökningar finns drygt tvåhundra små kulturföretag verksamma kring Järntorget. Stämmer detta fortfarande? Hur har sektorn utvecklats de senaste åren? Finns det flaskhalsar i systemet som förhindrar fortsatt utveckling? Finns det vägar att stimulera förnyelse och tillväxt? Göteborg har sedan några år ett modernt kulturpolitiskt program. Detta behöver kompletteras med en strategi för hur kultursektorn ska utvecklas. Det gäller, som Justin O´Connor, en av de främsta kännarna av den småskaliga kultursektorns utveckling i Europa, formulerade det under diskussionen förra söndagen, ”en ramverk eller en struktur som stimulerar klusterbildning på kulturområdet”.

En annan sak som Göteborgs stad kan göra är att utlysa en idétävling om områdets framtid. Låt alla intresserade kulturutövare, konstnärer, teatergrupper och kaféinnehavare kring Järntorget – ja, alla intresserade göteborgare var de än bor och verkar  – komma in med förslag. Sammanställ sedan detta till fyra eller fem olika framtidsbilder och ge lika många arkitektbyråeer i uppdrag att gestalta dem. ”Skall man kunna föra ett offentligt samtal om vår stadsutveckling måste det finnas något att tala om”, som Bo Karlberg påpekar i den första av sina artiklar. Ställ ut dessa förslag och samla in synpunkter. På så sätt kan man generera idéer och skaffa sig ett underlag för att fatta kloka beslut. Det är ingen originell idé, den har genomförts med gott resultat på andra håll och Claes Caldenby förespråkar den i sitt inlägg – men det är icke desto mindre en god idé.

***

Vid närmare eftertanke är naturligtvis frågan ”Hur vill vi ha vår stad?” en genuint politisk fråga, ja kanske till och med den mest ursprungliga av politiska frågor. Och kanske ska engagemanget kring frågan om Järntorget och södra älvstranden också förstås som att många vill vara med och ha synpunkter på hur staden styrs. Björn Klarqvist antyder i sin artikel att det skulle pågå hemliga och informella beslutsprocesser under ytan. Detta förnekades bestämt av Göran Johansson under debatten den 19 mars. Men rykten florerar. Man kan fundera över vad det är i den kommunala politiska kulturen som gör att sådana rykten så snabbt får fäste och sprids vidare.

Diskussionerna som nu startat om Järntorget och södra älvstranden har lett till att många ställt sig upp och sagt: ”Detta är vår stad. Vi vill ha ett ord med i laget.” Om kommunen förmår att ta vara på detta engagemang, ja då kan man sätta igång en process som kan bli förebildlig inte bara vad gäller stadsförnyelse utan även vad gäller demokratiskt förnyelse. Det är en politisk möjlighet.