Om bibliotek. Och bokfetischism.

Denna text skrev ursprungligen för katalogen till konstutställningen Station – 96 på Stadsbiblioteket i Göteborg, redigerad av Krister Kennedy, Stefan Linderoth, Nils Ramhöj och Joakim Stampe.
Bild: Krister Kennedy, ur videon ”Ni lyssnar åt fel håll” (1995), återgiven i katalogen till Station –96 (här beskuren). 

Om bibliotek. Och bokfetischism.

Det första arbete jag hade var bokuppsättare. Fjorton år gammal satte jag varje tisdagkväll upp böcker på hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen på Trollhättans stadsbibliotek. Ungdomsavdelningen låg för sig, inhyst i en barack vid Kungsgatan ett par kvarter från torget. Medan Nationalteaterns Livet är en fest spelades i skivlyssningshörnan sorterade jag de återlämnade böckerna på en vagn som jag sedan drog runt längs hyllorna. Det jag minns tydligast är ryggarna på Wahlströms ungdomsböcker. Röda för flickböcker och gröna för pojkböcker. Jag sorterade i bokstavsordning: Ahlrud, Blyton, Crompton…

Så småningom avancerade jag och fick övergå till huvudbiblioteket, till vuxenavdelningen. På lördagsmorgnarna hämtade jag inkomna tidningar och tidskrifter på posten. De skulle sorteras och läggas ut innan biblioteket öppnade för dagen. Le Monde, Times, Norrländska Socialdemokraten – jag sorterade medan fingrarna blev allt svartare av trycksvärta. Den stora världen hade samlats där i postboxen, och det var min uppgift att se till att trollhätteborna fick del av den. Det gällde att sno sig på för klockan nio stod gubbarna utanför glasdörren och väntade på att bli insläppta. Industrierna i Trollhättan drog på den tiden till sig arbetskraft från många håll; Helsinki Sanomat var eftertraktad, men också Nya Wermlandstidningen och tidningar med alfabet jag inte kunde läsa, men som jag gissade var turkiska.

I skolan fick vi veta att man kunde gå in på vilket kommunalt bibliotek som helst i landet och beställa vilken bok som helst i hela världen. Biblioteket hade resurser att via en för mig oöverblickbar kedja av kontakter skaffa fram den kostnadsfritt åt låntagaren. Jag prövade aldrig på allvar hållbarheten i detta löfte, men var mycket stolt över att arbeta på en institution som kunde lova något sådant.

 ***

Den franske filosofen Michel Foucault skriver på ett ställe om en passage hos Jorge Luis Borges. Denne citerar »en viss kinesisk encyklopedi» där man uppdelar djuren i »a) sådana som tillhör kejsaren, b) de som är balsamerade, c) de tama, d) spädgrisar, e) sirener, f) sagodjur, g) bortsprungna hundar, h) sådana som är uppräknade i denna klassificering, i) ursinniga, j) otaliga, k) tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, l) etcetera, m) sådana som just har slagit sönder vattenkannan, n) sådana som på långt håll ser ut som flugor.»

En del av charmen med bokuppsättandet var själva sorterandet. Jag lärde mig efterhand klassifikationssystemet – Hc för svensk skönlitteratur, Hce för utländsk, K för historia osv – och insåg lika snart det godtyckliga i det. Ändå utförde jag mitt arbete med stor noggrannhet och bringade reda i de osorterade mängder böcker som flöt in. Just mötet med böckerna i osorterad form satte fantasin i rörelse och jag stötte på många spännande volymer jag annars aldrig upptäckt. Hade jag kånkat hem Izaak Waltons The Compleat Angler om jag inte hittat den på sorteringsvagnen?

Ett bibliotek är enligt uppslagsboken »en på visst sätt ordnad samling av böcker, tidskrifter, handskrifter eller andra dokument som i allmänhet förvaras i för ändamålet anpassade lokaler och sköts av speciell personal; termen används även om själva lokalen». Det äldsta biblioteket som historikerna känner till fanns i staden Ebla i nuvarande norra Syrien. Ebla var huvudstad i en statsbildning som tycks ha dominerat främre Orienten några århundraden kring 2 000 f Kr. Biblioteket bestod av lertavlor med ekonomiska, adminstrativa men också litterära texter. Åtskilliga ordböcker, läroböcker och tvåspråkiga lexikon har återfunnits blans skärvorna. Tavlorna stod systematiskt ordnade på hyllor.

I sin lilla men faktaspäckade bibliotekshistorik Kunskapens träd skriver Sveriges meste bibliotekarie Harry Järv: »Både utformningen av det praktiska biblioteksarbetet och fullständighetsambitionen är främreorienteliska element i den europeiska bibliotekstraditionen, liksom det statliga huvudmannaskapet». Bokuppsättaryrket tycks alltså ha åtminstone fyratusenåriga rötter.

***

I det berömda första kapitlet av Kapitalet skriver Marx om varors värde och den fetischkaraktär dessa antar i en kapitalistisk ekonomi. Walter Benjamin har senare analyserat vad som händer med konstverk i en tid när det är möjligt att reproducera dem i massupplaga: När konstverket rycks loss ur sitt ursprungliga sammanhang förlorar det sin unika karaktär och den aura som tidigare omgett det upplöses.

En bok är både en vara och ett massreproducerat konstverk. Ändå förmår boken på ett märkligt sätt dra sig undan de processer Marx och Benjamin beskriver. Visst är boken offer för såväl den ekonomiska logiken som för aurans förfall, men oftare än många andra föremål lyckas den nästla sig ur detta järnhårda dubbelgrepp.

Så tycks till exempel inte den allsmäktiga äganderätten riktigt få bukt med boken. Det är få föremål det är så socialt acceptabelt att stjäla som böcker. Jag har en god vän som har mycket svårt att släppa ifrån sig en bok han väl fått i sina händer. Följaktligen kan han inte heller förmå sig till att återlämna de biblioteksböcker han lånat; en gång gick det så långt att biblioteket sände en bokbuss hem till honom för att återbörda skatterna till allmänheten.

Från säker källa har jag också historien om mannen som från folkbibliotek i södra Sverige lyckades smussla ut inte mindre än två uppsättningar av Encyclopedia Britannica. När bibliotekarierna den gången kom på hembesök hade de bara en fråga: »Vi bryr oss inte om böckerna. Men berätta för oss: Hur bar du dig åt?»

Att stjäla böcker från offentliga bibliotek är självfallet förkastligt. Det finns ju bokhandlar. En mild variant av bokhandelsstöld är att märka om böckerna – »folklig prissättning» kallades det i Lund när jag läste där. Det är en hantering som dock avsevärt försvårats sedan streckkoderna infördes. Återstår alltså det enklaste: Man får stjäla från sina vänner. Den risk man då löper är att vännerna i sin tur lånar ur ens eget bibliotek och att alltsammans rinner ut i ett föga uppbyggligt nollsummespel.

Mina vänner har alltid beskyllt mig för att vara bokfetischist. Jag värjer mig lamt och intalar mig själv att jag håller på att frigöra mig från denna böjelse. En viktig roll i denna frigörelse har vår son spelat. Boksamlaren i mig har inte riktat hämtat sig sedan den dag då han, sex månader gammal och naken på mattan framför bokhyllan, sände en välriktad stråle mot min i Tyskland införskaffade pocketutgåva av Immanuel Kants samlade verk. Nu springer han runt och rumsterar om i hyllorna med samma oförställda glädje som han sliter sönder skyddsomslag och smular sönder istoppade gulnade recensioner.

I varje bibliotek, hur litet det än är, uppstår det en spontan ordning, oväntade möten kommer till stånd på hyllorna. Ulf Lundell hukar lite i Ivar Los sällskap, García Márquez och Harry Martinsson borde ha en del att tala om, Kundera sträcker lite förnämt på sig bredvid Agnes von Krusenstierna men verkar inte direkt vantrivas. Nu rubbas denna ordning av en annan som bara den fantasilöse kan kalla oordning.

***

En av landets stora bokfetischister, Jan Myrdal, har en del intressant att säga om hur man ordnar ett bibliotek: »Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade ut till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker till ett bibliotek. Jag hade då sexton meter och när de väl ordnats systematiskt upptäckte jag att ett bibliotek ordnat i enlighet med mina egna associaltionsbanor därmed tog språnget från boksamling till materiellt minne. … Om jag ställs inför ett problem behöver jag egentligen bara blunda, se bibliotekets relevanta avdelning framför mig, fara med ögonen över hyllor och titlar och finna de volymer som kan ge mig en ledtråd.» Myrdal går inte med på att han skulle vara besatt av att äga böcker: »Icke ägandet, utan systemet, den organiserade helheten, är det väsentliga». Fan trot.

Jag tror det ligger en större sanning i en av Walter Benjamins iaktagelser, formulerad i en liten uppsats från 1931 om boksamlandets vedermödor: »för boksamlaren består böckernas sanna frihet i att stå någonstans i hans hyllor».

Ändå besitter boken en stark motståndskraft mot att reduceras till en vara. En fördel med den snabba cirkulationen på den svenska bokmarknaden – några säsonger och en bokrea, sedan är en titels kommersiella karriär ofta slut – är att böckerna snart lämnar den. De träder då in i ett annat kretslopp där tempot är lugnare och värderingskriterierna andra. Det av förlaget angivna bytesvärdet, prislappen, häftar bara en kort tid vid boken. Därefter måste den klara sig på egna ben. De offentliga biblioteken spelar en väsentlig roll i denna det skrivna ordets avkommersialiseringsprocess. Vem väljer väl att låna hem en viss bok framför en annan på grund av det inköpspris den en gång betingade?

Lika litet kan man beskriva bokbranschens utveckling som en entydig förlust av aura. Visst säljs många böcker idag som stapelvara, men de enskilda exemplarens liv utgör inget exempel på »aurans förfall». Tvärtom. Ju längre en bok lever och åldras, desto mer anrikas den. Tidigare ägare och läsare sätter spår i den. Marginalanteckningar, understrykningar, nötta hörn. Kanske anteckningar om inköpsplats och -datum, kanske ett Ex Libris eller de forna ägarnas namnteckningar. Tidigare hade de flesta biblioteksböcker en lapp längst bak där återlämningsdatum stämplades. Då var det möjligt att följa det enskilda exemplarets vandringar mellan bibliotekets hyllor och läsarnas hem. Sjävfallet har en sådan bok ett större värde än en som kommer ung och oerfaren direkt från tryckpressen.

Det finns en barbarisk sed som breder ut sig på svenska bibliotek. Den går under eufemismen »gallring» – ett ord som leder tanken till vårdande, till odling och kultur. I själva verket handlar det om utrensningar. Böcker som inte lånats ut under de senaste åren, eller som blivit »för gamla», kastas ut. Ibland döljs tilltaget nödtorftigt genom utförsäljningar till allmänheten. Själv har jag profiterat på detta; mitt eget bibliotek är åtskilliga nobelpristagare rikare tack vare detta oskick. Om sådan gallring finns bara en sak att säga: Den bibliotekslag som naturligtvis måste införas snarast bör förses med en paragraf som förbjuder varje kommunalt bibliotek att avhända sig några böcker så länge det finns en endaste kubikdecimter outnyttjat luftutrymme kvar i lokalen.

***

Den mångsidige filosofen G W Leibniz var under en period verksam som biblioteksman. Han var hovbibliotekarie hos kurfursten av Hannover och hos hertigen av Braunschweig. Sin åsikt om hur ett bibliotek bör vara formulerade han i en promemoria 1680: »Ett bibliotek bör ge en allomfattande översikt och utgöra ett stöd för minnet … ty en enda människa kan inte veta allt, och böckerna sammanför många människors erfarenheter… Det är som att tala med insiktsfulla män i gångna tider, eller som ännu lever, men långt borta. Min avsikt vid uppbyggandet av ett bibliotek skulle vara att åstadkomma en encyklopedi eller universalöversikt över vetenskaperna, innesluten i tre eller fyra rum, där man skulle ha tillgång till allt som kunde vara till nytta.» Som väntat fäster den store rationalisten stor vikt vid överskådligheten, det välordnade systemet. Men det fanns också en annan tanke han stred för. Leibniz ville förvandla det furstliga privatbiblioteket till en allmännyttig institution.

Drygt två sekel senare formulerar en av det svenska biblioteksväsendets portalgestalter, Valfrid Palmborg, en liknande tanke. Hon utredde 1911 det svenska folkbibliotekets organisation och förespråkade allmänna kommunala bibliotek: »ty de stå till hela sin natur i övferenstämmelse med tidens anda, äro upprättade af folket själft, kommunen, ägas af folket själft och skötas af dess tjänstemän, allt till gagn för detta samma folk själft utan hänsyn till stånd och klasser, ålder eller andra yttre olikheter.» Sextio år senare levde denna vision kvar i löftet om att kostnadsfritt kunna förse varje medborgare i landet med vilken bok som helst i hela världen.

 ***

För närvarande upprörs vän av biblioteksordning över oredan som råder i den ocean av information som kallas internet. På nätet flyter informationen runt utan någon central katalog eller genomfört klassifikationssystem. Visserligen finns det sökverktyg – till och med sökverktyg som söker sökvertyg – men ordningen på nätet skulle ändå kunna vara skapad av en berusad Jorge Luis Borges.

Internet liknas ofta vid ett världsomspännande ständigt föränderligt bibliotek. Det förunderliga med det är ju också att det, precis som de kommunala biblioteken, är gratis. Är man väl inne på det kan man bege sig vart som helst – men man måsta vara inne på det, man måste ha en uppfart. Det är det som är haken. Vill man vara Leibniz och Palmborgs biblioteksideal trogen måste man föra dem vidare in i framtiden. Varför skulle inte Göteborgs stadsbibliotek kunna erbjuda alla låntagare fri tillgång till nätet? På biblioteket och, för dem som har dator och modem, hemifrån? Då skulle man också leva upp till en uppfordrande formulering i James Robertsson Dicksons testamente, den Dickson vars donationsbibliotek länge utgjorde stommen i Göteborgs stadsbibliotek: »Ingen afgift … får under någon förevändning affordras, utan skall bibliotekets begagnande vara afgiftsfritt.»

***

 Böcker kan sorteras på mångahanda sätt. De finns de som ställer upp dem efter utgivningsåret och de som sorterar efter färgen på ryggarna. Men varför inte tillgripa lite djärvare metoder? Varför inte placera alla bra böcker i en hylla och alla dåliga i en annan? Inrätta en facksal där böcker som innehåller sanningar får stå, en annan dit alla lögnaktiga skrifter förpassas? En sådan ordning ställer naturligtvis höga krav på den som sätter upp böckerna på hyllorna. Kanske är det bäst att låta var och en sköta den sorteringen – Envar sin egen bokuppsättare!  Det förutsätter nämligen att man har en alldeles speciell relation till böckerna. Man måste ha läst dem.

Det här inlägget postades i Humaniora, Internet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s