Publicerad i Paletten nr 3 / 2013.
Läs Artikeln här.

Kulturpolitikens trojanska hästar.
Svar till Anna van der Vliet

Anna van der Vliet lyfter i sin artikel ”Den kritiska konstens villkor” i förra numret av Paletten (nr 1-2/2013) en rad angelägna frågor och det finns mycket att instämma i: frustrationen över hur den kulturpolitiska diskursen förändrats; önskan om att en större del av de kulturpolitiska medlen borde gå till arbetsstipendier för konstnärer; den avgörande skillnaden mellan hur Stiftelsen Framtidens kultur fördelade och Kulturbryggan nu fördelar sina medel; förhoppningen om att konstnärer och kulturutövare ska ta större plats när kulturpolitik diskuteras.

Men genom en alltför enkel och slapp analys riskerar van der Vliet att göra sin sak en otjänst. Hon är primärt upptagen av den ”kultur- och konstpolitiska diskursen”, det vill säga hur det talas om konst och kultur i olika sammanhang, i kursbeskrivningar, reklamfilmer och kulturpolitiska mål. Det är inte ointressant. Men en diskursanalys som bortser från diskursens kontext går lätt vilse. Och Anna van der Vliet gör just det. Hon förirrar sig på två avgörande punkter: alla ekonomer är inte nyliberala och begrepp är sällan entydiga. För att förstå hur van der Vliets resonemang kan leda henne så fel måste vi först kontextualisera hennes kritik.

***

Sverige har i nu sju år haft en borgerlig kulturminister.  Det talas ibland om en ”ny kulturpolitik”. Men finns det någon sådan? Vad har egentigen hänt under dessa år?

Rikskonserter har lagts ned. En ny myndighet för kulturanalys har inrättats. Borgerliga hjärtefrågor som företags avdragsrätt för inköp av konst eller kultursponsring har inte rört sig ur fläcken. Den av den borgerliga regeringen tillsatta Kulturutredningens förslag om en genomgripande kulturpolitisk förvaltningsreform kvävdes i sin linda. Kring de svåra frågorna om digitalisering och upphovsrätt har inte mycket hänt. Av det omtalade ”Kulturarvslyftet” bidde ingenting.  På försök har Kulturbryggan delat ut projektmedel, men som Anna van der Vliet påpekar, betydligt mindre belopp och på mindre fria villkor än företrädaren Stiftelsen framtidens kultur. Vad gäller den viktigaste reform som genomförts – regionaliseringen, den så kallade kultursamverkansmodellen – är intentionerna med den oklara. Inga reformmedel har anslagits, vilket försvårar genomförandet. I den bakomliggande frågan – huruvida Sverige ska ha ett antal storregioner eller ej, vilket för Kulturutredningen var själva förutsättningen för förslaget – är kulturministerns eget parti splittrat.

Under samma period har den statliga kulturbudgeten ökat. Det är blygsamma uppskrivningar (i realiteten äts de upp av kostnadsökningarna), men det är ändå ökningar. Runt om i Europa, i Storbritannien och Holland och många andra länder, har de senaste åren drastiska nedskärningar skett i kulturbudgeterna.

Det har inte skett i Sverige. Samtidigt har vi under Lena Adelsohn Liljeroth kulturministertid, trots finanskrisen, haft unikt starka statsfinanser. Om kultursatsningar inte görs under sådana villkor, när ska de då göras? I Norge planerar man att under de kommande tio åren fördubbla den statliga kulturbudgeten. Några liknande planer har inte yppats från det svenska kulturdepartementet.

Sammantaget är detta ändå ett rätt blekt facit av sju år av borgerlig kulturpolitik. Så värst mycket har inte förändrats.

Mer har hänt – där är jag enig med Anna van der Vliet – på den retoriska eller diskursiva nivån. Det pratas på ett annat sätt om kulturpolitik i dag. Men vad säger egentligen kulturministern?

Framför allt talar hon om att värna kulturarvet. Det är traditionell konservativ kulturpolitik. Hon talar sig även varm för barn och ungas rätt till kultur, vilket är harmlöst och okontroversiellt, och har anslagit medel till kulturverksamheter i skolan, men saknat förmåga att påverka det som skulle betyda något, nämligen skolpolitiken. Och visst har hon, vilket van der Vliet uppehåller sig vid, talat om ”kulturella och kreativa näringar”. Insatserna på området har dock varit försiktiga och begränsade. Och sedan Maud Olofsson avgång som centerledare och näringsminister förefaller även denna satsning ha stannat av.

En kulturpolitisk fråga med stor sprängkraft och potentiell politisk skadeverkan – Lars Vilks rondellhundar – har dock kulturminstern sluppit undan. Den hanterades skickligt av statsministern. Till skillnad från i Danmark där Anders Fogh Rasmussen lät sig dras in i striden kring Jyllands-Postens muhammedkarikatyrer och fick se danska ambassader sättas i brand, lyckades Fredrik Reinfeldt desarmera hotet från Vilks vovvar.

En sak som Lena Adelsohn Liljeroth inte pratar så mycket om är pengar. Det finns en i kulturlivet utbredd föreställning om att det beror på att hon är för svag som minister för att kunna beveka Anders Borg till höjda anslag. Jag tror inte det stämmer. Det var emellertid ett tankefel, tror jag så här i efterhand, som även Kulturutredningen begick. Utredningen utgick ifrån att ministern ville stärka sitt departement, lägga under sig fler frågor (som folkbildningen) och utöka sin budget.

Att hon helt enkelt ville ha mer makt. Många ministrar vill det. Men jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth varit intresserad av mer makt. Hon har inte velat stärka kulturbudgeten. Viktigare för henne, vilket hon också ideligen påpekat, har varit att sänka skatterna.

Hon har följaktigen varit en lojal medlem av regeringskretsen. Inte utmanat finansdepartementet. Inordnat sig i de nya moderaternas trianguleringstaktik; i konsten att låta som en sosse. På så sätt har Lena Adelsohn Liljeroth uppfyllt sin historiska roll i alliansregeringen.

Lena Adelsohns Liljeroths relation till samtidskonsten och konstnärskåren beskrivs nog bäst som passivt agressiv. Ett av hennes första beslut var att avskaffa livstidsgarantistipendierna för konstnärer. Det hade liten ekonomisk betydelse, men en stor symbolisk. Det var arbetslinjen överflyttad på konstlivet. Det byggde på och spred föreställningen att konstnärer inte kan ta ansvar för sitt eget arbete.

Efter några inledande klavertramp lärde hon sig så småningom att inte lägga sig i konsten. Ironiskt nog var detta ämnet för det tal hon skulle hålla på Moderna Museet den 15 april 2012, när den olycksaliga tårtan kom i vägen. ”Konstnärlig frihet måste därför garanteras genom en kulturpolitik som inte kontrollerar det konstnärliga innehållet” stod det i det manus hon bar med sig.

Men talet överskuggades av den bild som spreds över världen: den svenska kulturministern som utrustad med en tårtspade som mer liknade en förskärare hugger in i en afrikansk kvinnas underliv, gjord i marsipan. Makode Lindes Painful Cake var inte bara en av förra årets viktigaste svenska konsthändelser utan också sannolikt det som kommer att bestämma eftervärldens bild av Lena Adelsohn Liljeroths insats som kulturminister.

Kanske var det en försåtligt gillrad fälla, men det hade kunnat stanna vid en pinsamhet om det inte var för det som hände sedan. Rättare sagt: inte hände sedan. De följande dagarna, när videoklippet med den svenska kulturministern omgiven av uppsluppet fnittrande vernissagebesökare spreds över världen, hade situationen kunnat räddas. Detta var Lena Adelsohn Liljeroths femton minuter i det globala rampljuset. Vad kom ut av det? Ingenting. Förödande för Adelsohn Liljeroths eftermäle var den uppenbara oförmågan att efteråt kunna säga något meningsfullt om vad som hänt. I den svenska debatten var det Aftonbladets Fredrik Virtanen som tydligast beskrev vad som stod på spel: ”Herrejösses, du är kulturminister, människa! Kulturminister. Din uppgift är att tala om kultur. Särskilt när du gjort något som för många välvilliga svennar och afrikanska invandrare framstår som både groteskt och rasistiskt.”

Men hon sa inget. Den tystnad som kom från kulturdepartementet medan BBC och Al-Jazeera rapporterade var bedövande. Det var stumt. Tomt. Tydligare kunde inte regeringen Reinfeldts icke-politik, ja anti-politik på kulturens område illustreras.

***

Alla ekonomer är inte nyliberala. I sin iver att gå till rätta med de ojämlika ekonomiska förhållandena i kulturlivet gör Anna van der Vliet det enkelt för sig.  Hon glider omärkligt mellan begrepp som ekonomi, ”ekonomism” och ”nyliberalism”. När hon ger läsaren en överblick över den svenska kulturpolitiken redovisar hon de statliga anslagen, men hoppar över de kommunala och regionala (vilka sammantaget utgör den större delen av landets offentliga kulturutgifter). Det lite märkligt eftersom hon sannolikt skulle haft lättare att underbygga sin tes om konstens instrumentalisering genom att granska regionernas och kommunernas kulturpolitik snarare än statens.

Ännu märkligare är den roll hon tillskriver den australiske kulturekonomen David Throsby. Dennes ”inflytande inom kulturpolitiken kan inte nog betonas” hävdar hon. Det är ett anmärkningsvärt påstående. Av flera skäl.

För det första är Throsby ingen nyliberal ekonom. Han har tvärtom ägnat åtskillig forskarmöda åt att bekämpa nyliberalismen på kulturens område. Det gör han bland annat genom att hävda skillnaden mellan kulturella och ekonomiska värden. Det är politiskt viktigt, inskärper Throsby, att slåss för kulturella värden, oavsett dess ekonomiska följder. Anna van der Vliet skriver att ”konsten har andra betydelser, värden och krafter än att främja ekonomisk tillväxt”. Det är en uppfattning hon kunnat hämta stöd för hos David Throsby.

För det andra har Throsby inte alls haft den påverkan på svensk kulturpolitik som van der Vliet tror. Tyvärr. Eftersom jag medverkat till att introducera Throsbys så kallade ”cirkelmodell” i den svenska kulturpolitiska diskussionen, vet jag en del om hur denna mottagits och avvisats. 2009 års Kulturutredning ville inte veta av modellen. Varför? Därför att modellen tillerkänner den autonoma konsten en roll som inte passade in i utredningens analys.

Det är möjligt att van der Vliet har rätt i att Throsbys perspektiv i dag spelar en roll på den nivå som intresserar henne – det vill säga för hur de kulturpolitiska diskussionerna förs, på en diskursiv nivå – men i praktisk politik har modellen än så länge inte haft någon större betydelse.

Sommaren 2013 sändes konstnären Jörgen Svenssons radioteaterföreställning ”Tavlor på ett kultursekretariat”.

Det är en kritisk och självkritisk granskning av mötet mellan konst och byråkrati som nog alla som kommit i närheten av någon av den praktiska kulturpolitikens alla grottekvarnar kan relatera till. Föreställningen bygger på Svenssons egen erfarenhet av att under tre år ha arbetet på Västra Götalandsregionens kultursekretariat. En erfarenhet som även resulterat i ett antal målningar, varav flera kommenterar just David Throsbys cirkelmodell. Tydligast i ”Creative Business” (2012) där konstnären, som befinner sig i cirkelns mitt, omges av ”parasites”, ”idiots”, ”fatheads” och ”assholes”. Det är frustrerad satir med flera bottnar.

När detta skrivs ser det ut som att Throsbys cirkelmodell kommer att ligga till grund för Västra Götalandsregionens nästa handlingsprogram för de kulturella och kreativa näringarna.

Det vore i så fall ett steg framåt. Det skulle innebära ett erkännande av den fria konstens betydelse och funktion i ett bredare regionalt utvecklingssammanhang, och jag kan, till skillnad från Anna van der Vliet, inte se varför detta skulle vara ett problem.

Tvärtom skulle det kunna leda till en större förståelse för den autonoma konstens funktion och, i bästa fall, påverka regionala investeringar och anslag – det vill säga just det som van der Vliet efterfrågar.

Det är den typen av processer som David Throsby säger sig vilja medverka till. Men det förutsätter förstås att man gör sig kvitt sådan politisk och ekonomisk beröringsskräck som genomsyrar van der Vliets artikel. Ja, David Throsby går till och med så långt att han beskriver diskussionerna om kulturnäringar som en ”trojansk häst” med vars hjälp ”kulturen kan smugglas in i beslutssammanhang där dess röst åtminstone kan höras”.

Anna van der Vliet håller sannolikt inte med. Därtill är hennes analys alltför endimensionell.

***

Begrepp är sällan entydiga. Centrala politiska ord, uttryck och begrepp är överlagrade med betydelser och alltid omstridda. En diskursanalys värd namnet måste ta hänsyn inte bara till kontexten, utan även till detta besvärliga faktum.

Ett sådant ord är till exempel ”entreprenörskap”. Det blir föremål för Anna van der Vliets raljans när hon på webben upptäcker Göteborgs universitets kurs ”Entreprenörskap för konsten”. För att uttrycka det kortfattat: hon gillar inte ordet. Men van der Vliet tar på sig ett stort ansvar när hon anser sig kunna bedöma värdet av en universitetskurs endast genom att läsa dess kursbeskrivning. Ja, inte bara det: att på grundval av samma korta text kunna rekommendera att kursen läggs ned. Eftersom jag varit involverad i kursen – i kursutvecklingen och som lärare och föreläsare – skulle jag ha önskat att hon tagit reda på lite mer. Hon kunde till exempel ha frågat några av de studenter som gått den. Eller tagit del av kursutvärderingarna.

Kursen, som i sin första uppenbarelse hette ”Konsten att leva på sin konst”, har utvecklats av Nätverkstan, där jag arbetar, tillsammans med först Högskolan för Scen och Musik och senare den konstnärliga fakulteten i Göteborg. På Nätverkstan har vi låtit oss inspireras av pedagogiska metoder utvecklade vid brittiska Nesta (National Endowments for Science, Technology and the Arts) och Goldsmiths University i London. Metoderna har vi själva och i samarbete med dessa institutioner vidareutvecklat och framgångsrikt provat i skilda konstnärliga sammanhang – i Nairobi och Belgrad, i Stockholm och Åmål och på många andra håll. Syftet har varit att ge deltagarna redskap för att med bibehållen konstnärlig integritet kunna leva på sitt arbete. Responsen från deltagande konstnärer har varit god.

Visst kan man som van der Vliet använda denna kurs för att illustrera en allmän tendens i samhället och kulturlivet, som ett exempel på hur kurser i entreprenörskap ”grävt sig in” på de konstnärliga utbildningarna. Det är kanske inte osant, men det är inte den enda historia som kan berättas. Man kan lika gärna berätta om lärare på de konstnärliga högskolorna som är bekymrade över studenternas framtida försörjningsmöjligheter. Eller om studenter som efterfrågar kurser som hjälper dem ut i ett professionellt yrkesliv. Eller om en konstnärlig arbetsmarknad som de senaste decennierna förändrats i grunden.

Högskolan för scen och musik i Göteborg har sitt ursprung i den orkesterskola som Wilhelm Stenhammar tog initiativ till år 1916. Syftet var att förse den blivande symfoniorkestern med kompetent personal. I många år fungerade detta väl. Kom man som förhoppningsfull ung student in på skolan hade man goda chanser att sedan få jobb i orkestern, vilken i sin tur hade försörjningen av musiker säkrad. Så småningom kom denna orkesterskola, liksom så många andra konstnärliga utbildningar, att inlemmas i det statliga universitetssystemet. Ytterst få av de studenter som i dag studerar vid landets konstnärliga utbildningar kommer, som på Stenhammars tid, att få fasta livstidsanställningar. De kastas istället ut på den ”frilansbaserade arbetsmarknad” van der Vliet ironiserar så över. Många kommer att ägna sina yrkesliv åt andra saker än vad de utbildats till. Vad ska man dra för slutsatser av det?

Det hörs ibland från konstnärsfackligt håll krav på att staten borde ta ansvar för de konstnärer man låter utbilda. Kulturutredningen talade om ”överutbildning” på konstområdet.

Bakom sådana föreställningar döljer sig en from förhoppning om att staten bättre borde matcha utbud och efterfrågan på den konstnärliga arbetsmarknaden. Staten borde helt enkelt slå fast hur många konstnärer landet behöver, och sedan anpassa utbildningssystemet därefter. Det är en instrumentell syn inte bara på konst utan även på utbildning. Och bakom denna föreställning lurar i sin tur en statlig paternalism som sedan länge överlevt sig själv.

Tror man istället på fri utbildning och att kunskap har ett värde bortom ”anställningsbarhet” och minsta nödvändiga yrkeskunnande, ja då är ”överutbildning” inget problem. För den enskilde kan situationen naturligtvis vara problematisk. Det är inte enkelt att försörja sig som konstnär. En stark kulturpolitik kan förbättra situationen, men inte ens en fördubbling av kulturbudgeten enligt norsk modell skulle garantera alla som går utbildningarna jobb. Att gå en konstnärlig utbildning innebär att ta en risk. Men om vi tror att vi som individer kan ta eget ansvar för våra studier och vårt yrkesliv – ja, då är en kurs i konst och entreprenörskap kanske trots allt inte en så dum idé?

Anna van der Vliet beklagar sig över den konstnärliga situationen i Göteborg och efterlyser ”förbättrade strukturer för konstnärlig produktion”. Visst. Sådana strukturer bör byggas. Frågan är hur det ska gå till. Kursen ”Entreprenörskap för konsten” skulle kunna vara en resurs i just sådana sammanhang. Den handlar nämligen inte bara, vilket van der Vliet tycks tro, om individualistiska överlevnadsstrategier, utan lika mycket om att stimulera till gemensamma projekt och förehavanden. För hennes bedömning av kursen spelar det sannolikt ingen roll, eftersom hon inte är intresserad av kursens innehåll – endast av kursbeskrivningen.

Men OK. Låt det vara hur det vill med den saken! Låt oss för diskussionens skull strunta i kontexten. Låt oss hålla oss på den diskursiva nivån! Vad betyder egentligen ordet entreprenörskap?

Giep Hagoort, professor vid konsthögskolan i Utrecht, har under många år undersökt relationen mellan konst och entreprenörskap.

Ekonomisk forskning har ägnat entreprenören förvånansvärt lite uppmärksamhet, konstaterar han. I nyliberalismens föreställningsvärld spelar marknaden huvudrollen, inte den oförutsägbare entreprenören. Det gäller, hävdar Hagoort, att betrakta entreprenörskap som något mer och större än att enbart driva  företag. Det är snarast att betrakta som uppfinningsrikedom, förändringskraft, påhittighet och organisationsförmåga. Entreprenörskap är lika mycket en social aktivitet som en ekonomisk. Därför är det inte orimligt att betrakta även konstnärer som entreprenörer. Konst och entreprenörskap handlar följaktligen inte om att konstnären ska tillföras kunskap i entreprenörskap, utan om insikten att konstnärer i många fall redan är entreprenörer. Konsthistorien är fylld av exempel på det. Hagoort vill alltså åt konst- och kulturlivet återerövra ett i dag centralt politiskt och ekonomiskt begrepp. Reclaima, liksom. I ett svenskt sammanhang har företagsekonomen Pierre Guillet de Monthoux länge försökt samma sak.

Det är en diskursiv strategi inte olik David Throsbys trojanska hästar.

Anna van der Vliet har rätt i att den kulturpolitiska diskursen förändrats. Men att enbart protestera mot det leder inte så långt. Vi behöver bli listigare än så. Idéhistorikern Victoria Fareld har reflekterat kring hur man bäst handskas med alla dessa ekonomiska termer som invaderar inte bara kulturlivet och kulturpolitiken utan även den akademiska världen. Istället för att förkasta dem, hävdar hon, bör vi strida om dem: ”Låt oss lägga beslag på nyspråkets nyckelord och föra en kamp om vad de ska betyda och vilka som ska omfattas av dem […] Först då kan kan vi bända loss begrepp som forskning och innovation från dess teknokratiska särintressen!”

Jag tror att Victoria Fareld visar på en framkomlig väg: ”Låt oss åter sätta begreppen i rörelse och göra dem till redskap i en kamp, vars utgång långt ifrån är avgjord.”

Referenser

¹ För en beskrivning av situationen i Holland se t ex Isabel Löfgren ”Collateral Damage” i Paletten nr 3/2011.

² För den som är intresserad av hur resonemangen gick i Kulturutredningen finns nu en ny pusselbit tillgänglig genom Keith Wijkanders uppsats ”Kulturpolitiken” i Daniel Tarschys & Marja Lemne (red), Vad staten vill: mål och ambitioner i svensk politik, Gidlunds, 2013. Jag gav min version i boken En kulturutredning: pengar konst och politik, Glänta 2010. Förhoppningsvis kommer i framtiden ytterligare bitar att läggas till helhetsbilden.

³ Karlsson (2010), s 107f.

⁴ Lena Adelsohn Liljeroth, ”Tal vid invigningen av World Art Day”, Moderna Museet, Stockholm, den 15 april 2012, tillgänglig via www.regeringen.se.

⁵ Fredrik Virtanen, ”En lättlurad tårttant – ingen sann kulturtant”, Aftonbladet, 21 april 2012.

⁶ Se t ex min artikel ”Kulturskeppet har kastat loss” i Dagens Nyheter den 16 feb 2009 eller En kulturutredning, s 101ff.

⁷ ”Tavlor på ett kultursekretariat – en dramadokumentär av Jörgen Svensson”, sändes första gången i Sveriges Radio, P1, den 27 juni 2013.

⁸ Programmet föreligger f n i en preliminär version. Beslut väntas under hösten 2013.

⁹ David Throsby, The Economics of Cultural Policy, Cambridge University Press 2010, s 7.

¹⁰ SOU 2009:16, del 2, s 138 och 140.

¹¹ Några av hans viktigaste texter på området finns samlade och översatta till svenska i Giep Hagoort, Konst och entreprenörskap, Nätverkstan 2013.

¹² Se t ex Pierre Guillet de Monthoux, Konstföretaget, Korpen 1998, eller The Art Firm, Stanford University Press 2004.

¹³ Victoria Fareld, ”Det forskningspolitiska nyspråket – bänd loss begreppen”, i Tomas Forser & Thomas Karlsohn, Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter, Daidalos 2013, s 230.

¹⁴ A a s 231.