Om ett sätt att föra samtal

År 2014 hade Göteborgs universitet bedrivit sin verksamhet vid Jonsereds herrgård i tio år. Undertecknad hade – tillsammans med Dan Brändström och Gunvor Kronman – under sommaren samma år GU:s uppdrag att utvärdera verksamheten. Nedanstående text är ett kort tal jag höll i Vasaparken den 9 september, med anledning av jubileiumsfirandet. Texten publicerades, något kortad, under rubriken ”Det ideala samtalets konst” i GU-journalen nr 6/2014.

Jonsered

Om Jonsered

Jonsered är, åtminstone ur Göteborgs universitets perspektiv, två olika saker. Dels den vackra herrgård vid Aspen som David Gibson lät uppföra 1868, och som för drygt elva år sedan överläts åt universitetet. Dels är det en idé, ett koncept, kanske en modell. Jonsered är alltså både en plats – en mötesplats‚ där vi inte är idag – och en idé. Denna idé handlar om samtal. Eller kanske snarare: om ett sätt att föra samtal.

Jag fick i våras det hedersamma uppdraget att vara med i en grupp som utvärderar Göteborgs universitets verksamhet på Jonsereds herrgård. När jag nu blivit ombedd att säga några korta ord här är det inte för att föregripa resultaten av denna utvärdering (de kommer om en knapp vecka) – utan bara dela några högst personliga tankar.

Det goda samtalet, tänker jag, handlar i hög grad om att lyssna. Kan man inte lyssna, kan man inte samtala.

När vi utvärderare i försomras intervjuade en rad personer, med olika relation till verksamheten ute på Jonsered, satt vi en av dagarna en trappa ned, i Viktor Rydberg-rummet. Och Rydbergs ande svävade över sammanträdesbordet. Det kändes följdriktigt.

Viktor Rydberg var ju som ni alla vet inte bara författare och professor, Faust-översättare och viktig för Göteborgs Högskolas tillkomst, liksom flitig gäst hos familjen Gibson ute på Jonsered. Rydberg var allt detta – men han var också journalist. Det tror jag är viktigt.

Ska man söka förklaringar till Jonsereds framgångar – för verksamheten ute på Jonsered är framgångsrik – så tror jag en viktig faktor är den journalistiska nyfikenhet och kompetens som från allra första början knöts till projektet. En god journalist måste kunna lyssna. Vara lyhörd.

De bästa samtalen som förs på Jonsered präglas väl av detta? Av viljan att lyssna till varandra. Folk rycks för en stund loss ur sina vardagliga sammanhang, ur sina ordinarie hierarkier. Hierarkier där professorns ord väger tyngre än studentens, partisekreterarens tyngre än volontärens, och chefredaktören har mer att säga till om än frilansaren. Dessa givna och insuttna positioner ruckas på när man träffas utanför de välbekanta rummen och sammanhangen. Samtalen förs istället, om det vill sig väl, i ögonhöjd. I det ideala samtalet räknas bara vad som sägs – inte vem som säger det. Sådana samtal kräver av sina deltagare att de behärskar den svåra konsten att skilja på sak och person. Det är ett demokratiskt ideal. Men också ett vetenskapligt. Argument är viktigare än auktoriteter.

Det är denna utopi om det goda samtalet som svävar över eller ligger under eller går att utläsa mellan raderna – vilka metaforer vi nu vill använda oss av – i själva projektet Jonsered.

Göteborgs universitet är, som så många moderna universitet, en värld av forskning och utbildning som ständigt hotas – varje dag och måhända i allt högre grad – av kommersialisering och byråkratisering och rutinisering. Nyfikenheten hotas av vaneseende och tunnelseende. Upptäckarlustan av administrativa gränstvister och småskurna rivaliteter.

För många av er som trampar runt i denna victorrydbergska Grottekvarn kan, föreställer jag mig, samtalen i Jonsered utgöra ett andningshål, en frizon. Men de är mer än så.

Under de tio år verksamheten bedrivits har närmare 200 organiserade samtal genomförts ute på herrgården, plus ytterligare ett antal samtal på andra platser, med ett stort deltagare. Enskilda personer och representanter för mer än 500 organisationer har hittills varit med. För GU:s del är det en fantastisk gränsyta mot samhället i övrigt.

Och som det heter i GU:s Vision 2020: ”Kvaliteten i vår forskning och utbildning förstärks genom täta kontakter med omvärlden”. På så sätt bidrar Jonseredssamtalen till universitetets själva kärnverksamhet.

Och på så sätt kan man kanske säga att Jonsered – de samtal som förs där, sättet som dessa samtal förs på – utgör en påminnelse för Göteborgs universitet om varför det finns till.

***

Kan man då önska sig något mer av denna till synes ideala, idealistiska, miljö? Med dess tydliga idémässiga rottrådar tillbaka till Högskolans födelse. Önska kan man alltid.

På min önskelista står mer av, vad en forskare vid detta universitet kallat, ”konfrontativ dialog”. En konfrontativ dialog syftar, skriver Hans Abrahamsson, ekonomen och fredsforskaren, till att ”göra en förstärkt vertikal samverkan mellan mer ojämlika parter möjlig utan att den svagare parten riskerar att fångas in i den starkare partens logik och tänkande”. Kanske inte helt oakademiskt formulerat – men ändå fullt begripligt. Och viktigt.

Mer av konfrontationer alltså, sakliga konfrontationer. Intellektuella sammandrabbningar. I samhälleliga och politiska sammanhang, liksom i vetenskapliga, är konsensus ett gott slutresultat – men en dålig utgångspunkt.

Förutsättningar för mer konfrontativa dialoger finns. Som en av de personer vi intervjuade under utvärderingen formulerade det: ”här diskuteras teman som i sin radikalitet hade varit svåra att diskutera någon annanstans. Man sitter i salongen och kritiserar systemet.”

Bjud in fler att delta i dessa samtal! Inte minst studenter. Över huvud taget: mer folk ute på Jonsered! Mer liv och rörelse! Lite mer spring i dörrarna!

Och mer av internationella influenser. Det har genomförts ett antal seminarier av hög klass med inbjudna gäster från lång ifrån. Visst. Men det skulle behövas än mer av sådana samtal för att på allvar kunna bidra till GU:s mål att vara ett lärosäte präglat av ”globalt engagemang”. Och fr a skulle fler internationella gäster bosatta i den segregerade staden Göteborg bjudas in.

Dessa ”förbättringsmöjligheter”, som det heter, är naturligtvis de som jobbar med Jonseredsverksamheten väl medvetna om. Men för att ta vara på dessa krävs – för att nu avslutningsvis lämna all högstämd idealism – materiella förutsättningar.

Den samtalskultur som hållits vid liv och vidareutvecklats ute på Jonsered, inom och utöver universitets murar, är samhälleligt viktig. Den borde GU investera mer i. Samtalen på herrgården är visserligen endast för inbjudna – men de gemensamt kunskapssökande samtal som förs där har som mål att nå ut i och vara förebildliga för det offentliga samtalet. Det är en stor sak.

I tio år nu har Göteborgs universitet alltså närt denna utopist vid sin barm.

Det är bara att gratulera!

Det här inlägget postades i Göteborg, Humaniora och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s