Teori och skrivkamp

Ursprungligen publicerad i tidskriften Teklas temanummer om  Anders Molander (nr 16/2014). Detta unika tidskriftsnummer finns att köpa här.

tekla.001

Teori och skrivkamp

Tekla, tidskriften Teori och klasskamp, utgavs i Lund mellan åren 1977 och 1983. Vilken roll spelade tidskriften för den politiska, samhällsteoretiska och filosofiska diskussionen i landet? Tekla var ett slags föregångare till den inflytelserika Res Publica, vars första nummer såg dagens ljus på senvåren 1985 och i sin första ledare hyllade Teklas ”för svenska förhållanden unika ställning som tidskrift för teoridebatt”.

Res Publicas betydelse för det svenska kulturella och teoretiska samtalet är uppenbar – men Teklas? Hur bär man sig egentligen åt för besvara en sådan fråga? Hur kan man ens närma sig frågeställningen? Hur mäta intellektuellt inflytande? I dag när intresset för författares liv är större än på länge och bokhandelns biografihyllor bågnar under nyutgivna praktverk är det tydligt att något väsentligt fattas. Vi lider brist på studier av intellektuella gemenskaper. Kreativa miljöer är större än summan av dess enskilda deltagare. I högre grad än vad vetenskapshistoriens heroiska myter eller akademiernas bibliometriskt underbyggda befordringsgångar ger vid handen är intellektuellt arbete ett gemensamt förehavande. Anders Molander har varit och är en del många sådana intellektuellt produktiva gemenskaper.

Tidskriftsmonografier är alltså en bristvara. Ett exempel på hur fruktbar genren kan vara är litteratursociologen Johan Svedjedals stora studie av tidskriften Spektrum (1931-1935). För egen del kastade jag mig över denna bok, frossade i den – tills dess att jag kom fram till sidan 116. Närmare bestämt till en anmärkning på denna sida.

Svedjedal diskuterar utförligt tillkomsten av Spektrums allra första nummer, vilket utkom på hösten 1931. Det var i detta tidskriftsnummer som Gunnar Ekelöf debuterade, med dikten Oktoberspegel. Meningen var att han även skulle bidragit med en artikel om abstrakt poesi. Ekelöf drabbades emellertid, skriver Svedjedal, av ”akut kreativ förlamning när manuslämningen närmade sig”. Liknande problem brottades Spektrumredaktören Karin Boye med. I ett brev från augusti 1931 talar hon om hur ”en utlovad men tills nyligen inte ens påbörjad artikel har hängt över mig som ett Damoklessvärd med morgonångest och oövervinneliga handlingshämningar”. Alla som på något sätt kommit i kontakt med det skrivna ordet från den skapande eller producerande sidan – som författare, översättare eller redaktör – kan nog relatera till Boyes och Ekelöfs förlamningar. Man känner igen fenomenet hos sig själv eller andra. Skrivkramp är en mäktig kraft. Men inte så hos Johan Svedjedal. I anmärkningen på sidan 116 skriver han: ”Ordet ’skrivkramp’ är ibland en finare benämning på lättja, men kan också helt enkelt betyda brist på rutin.” Skrivkramp som lättja? Där slutade jag läsa.

***

Anders Molander inleder sin artikel ”Odla texten!” i GT på sommaren 1989 med att citera Nietzsches dedikation i Zarathustra: ”För alla och ingen”. ”I princip gäller detta för alla böcker”, slår Molander fast. ”Boken och det tryckta ordet vänder sig inte till en bestämd läsare, utan har alla läskunniga som potentiella mottagare.”

För den som är bekant med Anders Molanders teoretiska bemödanden genom åren är hänvisningen till Nietzsche oväntad. Kanske får den betraktas som en eftergift till formatet, en genrekonvention, en lämpligt lockande ingång i en kulturartikel. Men möjligen finns något mer. Under juldagarna 1872 skrev Friedrich Nietzsche ”Fem förord till fem oskrivna böcker”. Han dedicerade den lilla skriften till Cosima Wagner, som i sin dagbok uttryckte måttlig entusiasm: ”Vi hade önskat att han koncentrerade sig på grekiska teman”.

Oskrivna böcker finns det som bekant många av och ofta är det kanske lika bra. Men det finns böcker som borde ha skrivits. Bland de böcker som Nietzsche lämnade oskrivna finns några som man gärna hade sett Anders Molander ta sig an: Om våra läroanstalters framtid, Den grekiska staten och kanske framför allt Om sanningslidelse.

***

Det som emellertid skiljer Anders Molander från den ensamme och aristokratiske tyske tänkaren är ömsesidigheten. Övertygelsen om att det finns något gemensamt. Om att vi alla ingår i en över rum och tid utsträckt kommunikationsgemenskap.

I det korta förordet till Kommunikativt handlande, den volym Habermastexter som Anders redigerade och till stora delar översatte och vars första upplaga utkom 1990, talar han om Frankfurtfilosofen som en ”engagerad försvarare av upplysningens moderna projekt”. Just denna föreställning om att ingå i ett större projekt, i en historisk rörelse, i gemensamma strävanden större än enskildas insatser, i en fortgående tradition av upplysning och, ja, klasskamp är, tror jag, grundläggande i Anders Molanders intellektuella arbete. Det är den tvångslösa kraften i det bättre argumentet som är avgörande. Det är vad som sägs, inte vem som säger det, som räknas.

Detta är en hållning som är djupt demokratisk. Den bygger på – med en formulering från förordet till en annan av Anders samlingar med Habermastexter – ”en jämlik respekt för personers autonomi, för deras förmåga att med skäl ta ställning till samlevnadens regler”. Denna hållnings politiska konsekvens är, med en förordsformulering ur en annan bok, ”idén om en självstyrande rättsgemenskap av fria och jämlika medborgare”.

Att visa hur denna hållning varit och fortfarande är en historiskt verksam kraft får väl sägas vara ett av Jürgen Habermas väsentliga bidrag till samhällsteorin. Tillsammans med tre medredaktörer, i förordet till fyrabandsverket The Public Sphere från 2010, formulerar Anders kärnan i denna offentlighetsteori på följande sätt: ”Det handlade inte om redan fattade beslut som skulle proklameras, utan om diskursiva processer inriktade mot ett ’rationellt’ eller förnuftigt beslut i frågor av allmänt intresse. Och det handlade inte om maktlösa människor som bara ansamlades, utan följdverkningar. Det handlade om ett självmedvetet kollektiv som krävde att förnuftet skulle styra, att bindande kollektiva beslut skulle baseras på resultatet av de diskussioner som fördes medborgarna emellan – och med deras valda representanter.”

I ett annat förord, tillsammans med en annan medredaktör, resonerar Anders om likheterna mellan Marx och Habermas samhällsteori. Båda tänkarna upptäckte i sin tids samhällssystem en dubbelkaraktär: ”Men medan basen för Marx’ kritik var de fjättrade produktivkrafterna är den för Habermas den fjättrade kommunikationspotentialen”.

***

Ja, så kan man hålla på att spåra Anders Molanders tänkande och egna skrivkamp i förord och kommentarer, ofta tillkomna i samarbete med andra. Där mer narcissistiskt eller karriäristiskt lagda författare sällan försummar möjligheten att addera ytterligare en post till den egna verkförteckningen, ja där tvekar den beläste och kommunikativt inriktade filosofen. Varför ska just jag slösa trycksvärta på att breda ut mig om något som redan är sagt så mycket bättre av andra?

Återstår då förord. Och fotnötter. Och gemensamt intellektuellt arbete.

tekla_omaslag.001

 Källhänvisningar och utbroderande fotnoter finns i den tryckta texten.

Det här inlägget postades i Humaniora, Kulturtidskrifter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s