1. Vanliga frågor om kultur, konst och kulturpolitik
Vad är kultur?
Ordet kultur är ett av de mest centrala i det svenska språket, liksom dess motsvarigheter är i de flesta andra språk. Det gör att någon entydig definition inte finns. Kultur är ett omstritt begrepp. Ofta talar man dock, förenklat, om två olika kulturbegrepp: ett antropologiskt eller sociologiskt (kultur som en livsform) och ett estetiskt (konstarterna). Alla diskussioner om kulturföretagande måste ta hänsyn till denna dynamik i kulturbegreppet.
Vad är konst?
Frågan har diskuterats genom historien, så länge konst skapats. Och den kommer att fortsätta att diskuteras. Så bör det också vara. Här räcker det att konstatera: konst är inte samma sak som kultur. Konstnärliga uttryck och verk är en delmängd av storheten kultur. Annorlunda uttryck: all konst är kultur – men all kultur är inte konst.
Hur är kulturlivet organiserat?
Kulturell verksamhet bedrivs i såväl privat som offentlig som frivillig föreningsform. Dessutom sker en massa enskilt och gemensamt kulturskapande helt oorganiserat (en massa människor som inte kan låta bli att måla akvareller, skriva dikter eller spela och sjunga).
Allt oftare talas om kulturlivet som ett ekosystem. Det är en metafor som tillgrips för att beskriva kulturlivets komplexitet, liksom det ömsesidiga inbördes beroendet mellan många olika aktörer. Kulturlivet liknar ett ekosystem även på så sätt att det är svårt att förutse vilka konsekvenser ingrepp i systemet kan få.
Hur omfattande är det svenska kulturlivet?
Det finns nog ingen som har en samlad överblick. Det hänger naturligtvis också samman med frågan hur man definierar ”kultur”.
Ser vi på den kulturella arbetsmarknaden kan vi konstatera att Arbetsförmedlingen Kultur har ca 25 000 personer inskrivna (häri ingår då inte de kulturskapare som är egenföretagare, vilket en stor och växande del är). I de försök som gjorts att beräkna omfattningen på kulturekonomin varierar uppskattningarna från 3 till 10 procent av arbetsmarknaden. Det är följaktligen en betydligt större del av arbetsmarknaden än den som AF Kultur organiserar.
Det offentliga kulturstödet uppgår till närmare 24 miljarder kr/år. På statlig nivå utgör kulturpolitiken något mindre än en procent av de statliga utgifterna. På kommunal nivå är den oftast högre än så.
Viktigt att komma ihåg är att kulturlivet är större än såväl kulturpolitiken som marknaden för kulturella varor och tjänster.
Hur finansieras kultur och konst?
Sättet att finansiera kultur har varierat genom historien. Ekonomen Pier Luigi Sacco har pedagogiskt tecknat kulturfinansieringens historia i tre epoker: från Kultur 1.0 (kulturen finansieras med medel utifrån, från antikens mecenater till dagens offentliga kulturpolitik) över Kultur 2.0 (kulturen är ekonomiskt lönsam, som t ex nittonhundratalets musik- och filmindustri) till dagens Kultur 3.0 (en digital ekonomi där gränsen mellan producent och konsument luckras upp och nya affärsmodeller tar form, där såväl piratverksamhet som digital gåvoekonomi frodas). Enligt Sacco existerar dessa tre epoker och rationaliteter samtidigt i dag – och bör också göra det.
Diskussionerna om kulturföretagande rör sig alltså huvudsakligen inom det sammanhang som Sacco kallar Kultur 2.0.
Hur finansieras det svenska kulturlivet?
Enligt siffror från Kulturrådet finansieras det svenska kulturlivet till 1/3 med offentliga medel (ca 24 miljarder kr/år; stat och kommuner lägger huvuddelen och ungefär lika mycket vardera, landstingen/regionerna en mindre men växande del) och till 2/3 av privata medel, dvs som privat konsumtion av kulturella varor och tjänster (hushållens kulturutgifter beräknas till ca 45 miljarder kr/år). Den privata sponsringen av kulturell verksamhet är i Sverige näst intill försumbar. I flera europeiska länder liksom i USA är stiftelser viktiga kulturfinansärer. Så är inte fallet i Sverige.
I grova drag kan den offentliga finansieringen liksom (den obefintliga) sponsringen sägas tillhöra Saccos Kultur 1.0-sammanhang, medan den privata kulturkonsumtionen till största delen kan hänföras till Kultur 2.0.
Källhänvisningar och fotnoter finns i den tryckta texten.