Hur långt är ett snöre? 3.

snore_banner_key.001

3. Vanliga frågor om kulturföretag

Vad är ett kulturföretag?

Enkelt uttryckt är det all kulturell verksamhet som bedrivs i företagsform. Såväl den halvtidsarbetande keramikern som Disney-koncernen är alltså kulturföretag.Dessutom bedrivs ofta offentlig kulturell verksamhet i företagsform (som t ex Göteborgs Stadsteater AB) – utan att för den skulle vara beroende av att överleva på en marknad. I dessa fall är gränsdragningen mellan företag och offentlig förvaltning oklar och omstridd (se: Göteborg).

Vad menas med samverkan mellan kultur och näringsliv? 

Även här är begreppsförvirringen omfattande. Det är viktigt att skilja mellan åtminstone tre olika tänkbara relationer mellan kulturlivet och näringslivet: 1) kulturlivet får stöd av näringslivet (sponsring, olika former av samverkan etc); 2) kultur till näringslivet (enkelt uttryck: företag tillförs konstnärlig kompetens för att t ex utveckla varor, tjänster och personal eller att man tillgängliggör kultur för flera); 3) kultur som näringsliv (ett ekonomiskt perspektiv på kulturlivet, med vars hjälp man kan konstatera att detta utgör en dynamiskt om än ofta småskalig del av näringslivet som helhet).

Diskussionerna om kulturföretag handlar om den tredje relationen: kultur som näringsliv.

Drivs ett kulturföretag alltid av vinstintresse?

Ja och nej. Ett företag måste uppvisa ett positivt resultat, annars går det med förlust och kan inte överleva.
Det finns inget som hindrar ett företag vars primära drivkraft är ekonomiskt överskott från att samtidigt producera kulturella värden. Men enligt Giep Hagoort (se nedan) kan ett sådant företag inte beskrivas som ett kulturföretag. För att ett företag ska kunna kvalificera sig som kulturföretag måste de konstnärliga målsättningarna vara överordnade de ekonomiska. Det innebär emellertid inte att ett sådant företag kan gå med förlust.

Vilka ord ska jag använda när jag pratar om kultur och företag?

Begreppsförvirring är stor. Det talas om allt från ”upplevelseindustri” och copyright industries till ”kulturella och kreativa näringar” (i byråkratsammanhang allt oftare sammanfattade i akronymen KKN). Mycket av detta är oklart. Dessutom väcker talet om särskilda ”kreativa näringar” ofta ont blod (vilka företag är inte kreativa?). Den statliga myndigheten Tillväxtanalys har rekommenderat användning av ordet kulturföretag. Det är ett gott råd.

Hur kan man avgöra om ett företag är ett kulturföretag?

Den holländske forskaren Giep Hagoort har beskrivit det som att ett kulturföretag har ”två tyngdpunkter”, en kommersiell och en konstnärlig. Ett nyckelord i sammanhanget är följaktligen balans. Det som kännetecknar ett kulturföretag är emellertid att de konstnärliga målsättningarna är överordnade de ekonomiska. Ekonomin är ett medel för att uppnå konstnärliga mål. Inte tvärtom. Då är det inget kulturföretag.

På CIDS i Manchester, stadens rådgivningsbyrå för kulturföretag, gav man i slutet av 90-talet ett pragmatiskt svar på frågan är: ”If they think they are, they are”. Det är en inkluderande, demokratisk defintion. Företagaren får själv avgöra om det hen ägnar sig åt är kultur.

Hur skapas värde i ett kulturföretag?

Ett sätt att beskriva hur värden skapas i företag är genom att beskriva värdekedjor. En i kulturekonomiska sammanhang inflyteserik modell har presenterats av den australiske ekonomen David Throsby (se bilaga, fig 1). Han beskriver konstens relation till kulturföretagen som ”ringar på vattnet”, i analogi med hur värde skapas i andra branscher (teknik, medicin). En innovation (eller ett konstnärligt verk) kan kommersialiseras, och lämnar då cirkelns mitt och beger sig ut i kulturekonomin där oftast andra aktörer tar över.

Denna värdekedja kan, även om det är ovanligt, rymmas inom en och samma organisation. Vanligare är att de olika funktionerna i modellen utförs av olika aktörer. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det därför viktigt att alla länkar i denna värdekedja är starka – att ingen brister. Att se till att så inte sker är en viktig offentlig angelägenhet.

Kännetecknande för kulturekonomin är vidare att värdeskapande kan ta lång tid. Det kan ta decennier efter det att investeringar gjorts innan ett ekonomiskt värde realiseras. Den brittiska ekonomen Sarah Thelwall använder begreppet ”uppskjutet värde” för att beskriva denna process.

Är kulturföretag bra för kulturlivet? 

De kan vara det. Men de kan också vara dåliga.

Traditionell svensk kulturpolitik hade länge som målsättning att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” (vår kursivering). Samtidigt använde man sig av kulturföretag för att förverkliga andra målsättningar (t ex via litteratur- och filmpolitiken). Kulturpolitiken har alltså verkat både mot och genom marknaden. Framför allt har den emellertid kompletterat marknaden, dvs genom att täcka upp för vad ekonomerna kallar ”marknadsmisslyckanden” (dvs marknadens oförmåga att tillhandahålla t ex opera).

På ett mer övergripande plan finns kritik mot vad som på 70-talet kallades ”kulturimperialism” (och idag benämnes ”mjuk makt”), dvs mot ett fåtal stora kultur- och medieföretags dominans på de globala kulturmarknaderna.

Ett annat sätt att ställa frågan huruvida kulturföretag är bra eller inte för kulturlivet är: vilken organisationsform lämpar sig bäst för ett specifikt kulturuttryck eller konstnärlig verksamhet? Svaret på den frågan varierar sannolikt från situation till situation. I vissa fall kan emellertid företagsformen vara den bästa. Då bidrar företag till att konst skapas.

Kan alla kulturella aktiviteter organiseras som företag?

Förmodligen. Men alla kulturella aktiviteter kan inte överleva på en marknad. Vissa konstuttryck lämpar sig därför mindre väl att drivas i företagsform, som opera och teater (vilket inte hindrar att många offentliga kulturverksamheter ändå är organiserade i företagsform; de är dock inte beroende av marknaden utan erhåller offentligt stöd för sin verksamhet).

Skiljer sig ett kulturföretag från andra företag?

Ja. Men inte helt och hållet. Ett kulturföretag är som alla andra företag underkastat regelverk och lagstiftning och måste betala skatt och arbetsgivaravgifter. Ändå uppfattar sig många kulturföretagare som annorlunda än ”vanliga” företagare. Utan tvekan finns ofta en subjektiv upplevelse av att vara annorlunda – sann eller inte.

Men även om man bortser från denna subjektiva upplevelse finns en rad argument för kulturföretagens annanhet. Dit hör t ex argument kring kulturföretagens produktorientering, ”konstkonsumtionens ackumulerande logik” och föreställningen om kulturella varor och tjänster som ”unika”.

Vad betyder det att ett kulturföretag är produktorienterat?

Det innebär att man i sitt arbete utgår från det egna verket, den egna produkten, inte marknadens efterfrågan. En konstnär gör inte marknadsundersökningar. Motsatsen till produktorientering är marknadsorientering.

Vad betyder ”konstkonsumtionens ackumulerande logik”?

Det betyder att konsumtion av kulturella uttryck inte leder till mättnad, utan till större efterfrågan. Ju mer musik eller film man konsumerar – desto mer vill man konsumera. Har man lärt sig älska opera, vill man se fler föreställningar. Litteraturälskaren säger inte: ”Nu har jag läst fem romaner i år, nu får det räcka!”. Samma fenomen omtalas från producenthåll som ”publikutveckling”.

Vad betyder det att kulturella varor och tjänster har en ”unik” karaktär?

Det är ett påstående som görs i politiska sammanhang, t ex i samband med att internationella handelsavtal förhandlas fram. Inte minst Frankrike har varit viktigt för att hävda detta ”kulturella undantag” på frihandelsområdet. Unesco hävdar i en konvention från 2005 att kulturella varor och tjänster är ”bärare av identitet, värden och mening” och ”inte får behandlas som vilka handels-eller konsumentvaror som helst”.  Sverige har ratificerat Unescos konvention. Att kulturella varor och tjänster har en ”speciell karaktär” är måhända inte ett filosofiskt eller ekonomiskt faktum. Men det är ett politiskt faktum.

Denna vilja att hävda kulturella varors särställning hänger samman kulturens identitetsskapande roll. Nationell identitet (liksom regional, lokal och t o m individuell identitet) uttrycks i hög grad i kulturella termer. Att då reducera dessa kulturella uttryck enbart till varor på en marknad, kan uppfattas som att köpslå om något som är så värdefullt att dess värde inte kan mätas i pengar.

Vilka krav ställer kulturföretagens ”annorlundahet” på företagsrådgivaren?

För det första krävs en förståelse för att det faktiskt är så: att kulturföretag på väsentliga punkter skiljer sig från andra företag. Det kan dessutom krävas specifik branschkunskap, för att kunna ge konkreta råd i det unika fallet.

Läs vidare i avsnitt 4 –>

snore_omslag_key.001

 

Källhänvisningar och  fotnoter finns i den tryckta texten.

Det här inlägget postades i kulturekonomi, Kulturpolitik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s