5. Vanliga frågor om kulturföretag, kulturpolitik och näringspolitik

Varför ska kulturpolitiken alls befatta sig med kulturföretagen?

Ett svar på frågan har att göra med kulturpolitikens förändrade roll. Den moderna svenska kulturpolitiken, formulerad 1974, urskilde kulturlivet som en egen ”sektor” i samhället och gjorde denna till föremål för en samlad politik. I dag talas det inte längre om samhället som indelat i separata sektorer. Tvärtom inskärps ofta behovet av att arbeta ”tvärsektoriellt”, att ha ett helhetsperspektiv, och att samverka över förvaltnings- och politikområdesgränser.

Ur ett sådant perspektiv kan man se att det finns många områden där kulturpolitiska målsättningar sammanfaller med målsättningar från andra politikområden: utbildning, arbetsmarknad, integration, regional utveckling, folkhälsofrågor osv.  2009 års Kulturutredning kallade detta ”aspektpolitik”. Kanske kan man tala om ”kulturpolitikens utvidgade fält”.

Det område där kulturpolitiken kan samverka med näringspolitiken är kulturnäringspolitiken. Förutsättningen för en sådan samverkan är dock att såväl näringspolitiken som kulturpolitiken är tydliga i sig själva.

Bör kulturpolitiken stödja kulturföretagandet?

Nej. Att stimulera kulturföretagande är en näringspolitisk uppgift. Kulturpolitikens uppgift är att ge varje medborgare tillgång till konst och kultur.

Visserligen kan kulturpolitiken ta hjälp av kulturföretag för att uppnå de kulturpolitiska målen (så sker exempelvis inom litteraturstödet och filmpolitiken), men att kulturföretag ska blomstra kan inte i sig vara ett kulturpolitiskt mål. Kulturföretag kan således vara ett medel för kulturpolitiken, men aldrig ett mål.

Bör näringspolitiken stödja kulturföretagandet?

Ja. Motiveringen till detta handlar om tillväxt och arbetstillfällen. Kulturföretag bidrar till att skapa framtidens jobb.

Visserligen skapar kulturföretag kulturellt värde, men det är ur näringspolitiskt perspektiv en positiv bieffekt, inte målet med insatserna.

I bästa fall  kan kulturpolitiska och näringspolitiska insatser samordnas och samverka – men de får inte blandas samman.

Riskerar inte stöd till kulturföretag att snedvrida konkurrensen?

Jo. Den risken finns. Därför är det viktigt att skilja mellan kulturpolitiska och näringspolitiska målsättningar.

Oron för snedvriden konkurrens finns såväl till höger som vänster på det politiska fältet. Vänstervarianten: ”Staten ska inte ge pengar till Bonniers”. Högervarianten: ”Public Service är illojal konkurrens på mediemarknaden”.

Kulturpolitiken kan och bör utformas på ett sådant sätt att den premierar kulturella värden, inte enskilda företag. Gör den det (som t ex litteraturpolitikens titelstöd) befrämjar den i själva verket konkurrens. Den gör det möjligt för många aktörer att konkurrera på åtminstone liknande villkor.

Näringspolitiken ska i stöd till kulturföretag ta samma hänsyn till konkurrensförhållanden som i stöd till andra företag.

Nyckelord här, som i så många andra sammanhang, är transparens och tydliga spelregler.

Hur bedriver man en samlad politik till stöd för kulturnäringarna?

En förutsättning för en samlad politik är att man överblickar det område man vill göra insatser på. Så är inte alltid fallet när det gäller kulturekonomin. Ett sätt att närma sig detta komplexa fält är att skilja mellan olika nivåer och perspektiv.

På Nätverkstan har vi gjort en distinktion mellan tre perspektiv: örnpersperspektivet(makroekonomiska frågor, statistik för området etc), myrperspektivet (som handlar om det enskilda kulturföretagets villkor och utvecklingsmöjligheter) samt myrstacksperspektiv (som handlar om klusterbildning, samverkan mellan olika kulturaktörer och -företag, ”industriell atmosfär” och lokal utveckling).

Hur kan man med offentliga insatser stödja kulturföretagande? 

Man kan göra det med generella åtgärder (låg bok moms) eller genom riktade insatser (rådgivning, fortbildning, projektmedel, konsultcheckar, inkubatorer etc.).

Den på området inflytelserike brittiske konsulten Paul Owens besvarar frågan hur man bäst kan stödja ett ungt kulturföretag på följande sätt: ”Ge dem deras första kund!”

Svårigheten är att föra en samlad politik till stöd för kulturnäringarna. Många insatser som görs har karaktär av punktinsatser – överblick liksom långsiktighet är ovanligt.

Är offentliga insatser för kulturföretagande ett sätt att undergräva kulturpolitiken? 

Inte nödvändigtvis. De kan naturligtvis vara det, om en politik för kulturföretagande får ersätta kulturpolitiken (med det nyliberala argumentet att kulturen bör överleva på marknadens villkor). Men inget säger att det måste vara så.

I den bästa av världar samverkar istället näringspolitiska insatser till stöd för kulturföretagandet med en stark kulturpolitik. I samma värld inser politiska beslutsfattare att en stark kultur- och konstpolitik är en förutsättning för en livskraftig kulturekonomi. Utan teater ingen filmindustri. Utan konst inga kulturnäringar.

Vad är en inkubator? 

Fenomenet inkubator uppstår på amerikanska universitet under sent 50-tal. Inkubatorns uppgift är att kommersialisera forskningsresultat, d v s se till att fr a tekniska och medicinska upptäcker omvandlas till produkter och varor på en marknad. Eftersom forskare sällan är företagare behöver denna process stödjas.

Grundtanken är att ett ungt och bräckligt företag behöver stöd under uppbyggnadsfasen, innan det vuxit sig tillräckligt starkt för att kunna hävda sig på marknaden. Syftet är alltså att stimulera framväxten av bärkraftiga och kommersiellt framgångsrika företag, men inkubatorerna själva drivs sällan som företag (de är oftast finansierade med offentliga medel eller organiserade som stiftelser).

Vad är en kulturinkubator? 

En kulturinkubator är inkubator för kulturföretag. Det har under senare tid vuxit fram några sådana i Sverige. Arciv/Krenova i Umeå, Stenebyinkubatorn i Västra Götaland (ej längre aktiv) och Transit på Konstfack i Stockholm var först. Västra Götalandsregionen driver eller medfinansierar flera kulturinkubatorer: Brewhouse i Göteborg (musik), Innovatum i Trollhättan (animation, film), Gothia Science park inkubator i Skövde (dataspel och simulering) samt ModeInk i Borås (textil). Det är värt att notera att trots detta stora antal kulturinkubatorer finns flera konstarter som saknar sådana (litteratur, teater, bildkonst etc).

Sedan 2012 har det även funnits en kulturinkubator inom Göteborgs stads UNO-projekt. Denna har utgått från ett brett kulturbegrepp, varit processinriktad och småskalig. Den har huvudsakligen arbetat i de två första faserna av den process i fem steg som beskrivs i den s k Utrecht-modellen (fig 2 i bilagan). Här har även viktig metodutveckling skett.

Existerande offentligt stödda arenor och platser för konstnärlig utveckling och produktion – som till exempel kollektivverkstäder, mediaverkstäder, gästateljéer och vistelse-stipendier mm – påminner på vissa sätt om inkubatorer men saknar insatser och metoder som handlar om affärs- och företagsutveckling.

Hur stöder man bäst med offentliga medel ett enskilt kulturföretag?

Forskargruppen kring Giep Hagoort i Utrecht har på EU:s uppdrag tagit fram en modell som visar på hur olika offentliga insatser bör sättas in under ett kulturföretags utveckling. Modellen går i korthet ut på att förstå hur ett företag växer och förändras för att kunna sätta in lämpade offentliga insatser under respektive fas i ett företags livscykel. Tidigt i livscykeln gör exempelvis stöd till den enskilda entreprenören mest nytta (vilket ges bäst på lokal nivå), medan ett etablerat och moget företag har större nytta av sektorsstöd (vilket bäst utformas på EU-nivå eller på nationell nivå). Däremellan finns en rad andra insatser som kan sättas in. (Se bilagan, figur 2).

Läs vidare i avsnitt 6 –>

Källhänvisningar och  fotnoter finns i den tryckta texten.